kataghana.blogg.se

Jag har ju hela tiden en idé om att bloggen ska vara en sorts dagbok, där man både kan skriva av sig, men också att människor som man inte har så mycket kontakt med kan följa det dagliga livet.

Men jag har gett upp grundidén och så skriver jag när andan faller på istället. Det händer mycket hela tiden och det är svårt att strukturera upp både tidsordning och prioritet, så det får bli lite huller om buller. Om jag börjar med Ghana, så rullar livet på som vanligt där. Jag förstår inte att det kan låta så mycket i denna lilla by, som har tre tv-apparater och 3-4 bilar. Det har blivit en lisa för själen att komma till Västerås nu och då, i mitt hus är det så otroligt tyst, trots att jag bor bara några 100 meter från E 18. Jag är tacksam över att jag äntligen efter mina 56 levnadsår kan se och uppleva det positiva med Sverige också, men det är kanske så, eller har varit för mig i alla fall att jag var tvungen att vara ”vandrare” i så många år innan jag nu har lärt mig att se fördelarna med Sverige.

2016 blir det 35 år sedan jag för första gången satte ner fötterna i den Afrikanska myllan, om vi nu kan prata om någon mylla, det var mest sand överallt. Det blir också 41 år sedan jag flög utomlands för första gången, då till Gran Canaria som ju också kom att bli mitt andra hem under årtionden, men det visste jag inte då blott 15 år gammal. Jag har en teori om detta med resenärer, jag har presenterat den förr men gör det igen. Jag tror att det finns flera kategorier. De som åker iväg till ett semesterställe, tycker att det är trevligt där, åker tillbaka var eller vartannat år, de lär känna Carlos och Sergio och känner sig hemtama. Nå´t år överraskar de sig själva med att prova något nytt, men sällan med bra utfall, så de återvänder till sitt vanliga ställe. Sedan har vi yrkesresenärerna, de som reser i jobbet och knappt vet om de är i Kina eller Indien för de har fullt upp med jobb. Så har vi de som reser någon eller några gånger, men kommer fram till att de trivs bäst hemma. Ingen eller inga av dessa grupper ska på något sätt förringas eller förminskas, vad jag menar är att vi är olika och har olika mönster för vårt resande. Yrkesresenären kan ju faktiskt också ta sig en liten semestertripp när andan faller på.

Så har vi min kategori, vi som blir besatta, besatta av olika anledningar, en del letar efter den häftigaste surfvågen, andra efter de läckraste djuren att fota, återigen andra, de svåraste bergen att bestiga, några letar efter platsen med lugn, ro och tystnad, sökandet är oändligt. I mitt fall har det nog mest varit min inre oro och den ständiga ångesten som varit drivkraften. Ångest för vaddå kanske någon undrar och ni som aldrig har haft ångest förstår inte, för det är omöjligt. Ångest kan man ha utan att veta riktigt varför eller så vet man varför!. Idag har jag inte det längre och det är väldigt befriande, jag minns nästan inte hur det kändes fast det inte är så långt borta i tiden. Med det har också det desperata resandet fått landa i att nu reser jag och njuter av mitt resande, jag ser, jag hör, jag gör och tycker att det är ett rent nöje.

För att återgå till Ghana, så är det liksom där jag hör hemma och har landat, jag får ständigt frågan om det finns någon hemlig man i bakgrunden och det gör det inte. Om det skulle dyka upp någon så kommer jag genast att meddela detta i något socialt forum, kanske fb ;) Trots att det är i Ghana jag hör hemma så har jag bestämt att jag ska vara i Sverige i vinter. Jag behöver andas, livet i värmen sliter och jag måste träna upp min kondition så jag är fit for fight att vara där igen. Jag har ju haft en jäkla otur med sjukdomar och ju oftare jag har blivit sjuk, desto mottagligare har jag blivit. De suckar på infektionskliniken här i Västerås när jag kommer inrullande igen. Immunförsvaret hänger ju säkert ihop med min dåliga fysik. Det är varmt och man blir allt för mycket stillasittande. Jag ska börja att jobba i mitten på Januari och det känns kul att få arbetskamrater. Jag har ju nästan alltid varit chef/företagsledare och det blir inte på samma sätt. Nu ska jag jobba ihop med andra på samma villkor och det ser jag fram emot.

James från Ghana var ju här och hälsade på mig i September och det var roligt och givande, han och hans fru jobbar med mig i barnhemmet. Vårt mål nu är att försöka att låta barnen, en efter en komma till Sverige för att få se hur jag lever och bor här. Så den första som står på tur är Moses, anledningen till att det blir han som är först ut är att han är den ende av barnen som har en förälder som är i livet, så det kan underlätta tror jag?!, när vi ansöker om pass och visum. Så arbetet med det är påbörjat och om allt går enligt planen så kommer han med Tomas eller James i Maj 2016.

Jag har än en gång idag fått konstaterat att jag har en väldigt klok dotter. Det är väl meningen att det är föräldrarna som ska fostra barnen, men ibland blir det inte riktigt så. Tack för goda råd. Jag tar till mig och lyssnar, med all respekt. Du är klok, men det har du alltid varit ;) Att vara människa är inte bara en spikrak väg från vaggan till graven, det kan bli många kringelikrokar innan man når dit man vill nå, om man någonsin gör det. Meningen med livet är kanske själva resan, mer än målet.

Nu ska väskor packas igen, jag åker till Ghana över jul, med en tjej från Stockholm som ska vara med oss i fem månader. Jag hinner bara vara tre veckor. Så det gäller att ta tillvara varje minut. OCH den här gången ska jag inte solbränna mig, jag har blivit amatörmässig på den punkten. Solskyddsfaktor gäller. Återkommer med bilder en annan dag.

GOD JUL!

Det har runnit mycket vatten under broarna sedan sist jag skrev. Jag kom till Sverige i början på Juniefter att ha varit i Ghana i sex månader. Som ni förstår är det ett och annat att ta itu med här ”hemma”. Barnhemsbygget har rullat på, sakta men säkert. Men det är en kamp hela tiden. ”Tänk smart” säger jag till de som ska lägga offerter på det jobb som är kvar. I mitt huvud betyder det att man tänker, ”ok vi ger henne ett bra och korrekt pris, så kanske vi kan få mer arbete senare”. Min gode vän Uncle Ben skrattade och sa ”jamen så kan du ju inte säga för då gör de just de, de tänker smart och lägger på extra, på alla kostnader”. Ett hus senare var det dags att lära sig det! Nu är det elen från närmaste stolpe och fram till huset som ska dras och kakel och klinker ska in. Huset ska målas men det kan få bli en senare fråga.

   Ena längan av stora huset

  Vinkeln till andra längan stora huset

När vi väl kom igång med Tomas farfars hus tog det drygt en vecka att slå upp väggar, lägga på tak osv, det blir liksom annat när man bygger för byn. Men det är bra jag är så glad att vi snart rott det iland också. Hoppas att många får möjligheten att riva och bygga nytt, boendestandarden är usel. Många har det så svårt ändå, så ett ok boende skulle säkert underlätta för framförallt barnfamiljerna.I December året förra när jag var Sverige blev det ett kolerautbrott i byn, det svepte fram som en löpeld, bristen på wc och möjligheten att tvätta händerna är bidragande orsaker till att det slår så hårt.Tack och lov ledde det inte till några dödsfall denna gång.

  Överläggningar på taklagsfesten i Tomas farfars hus, som syns i bakgrunden

Jag får frågan om jag har lagt ner Ghanaprojektet eftersom jag sällan skriver om det på FB. Det har jag INTE. Jag måste bara ge mig själv utrymme att djupandas och samla nya krafter, det är slitigt att bo och leva i en så annorlunda kultur. I allt jag gör krävs enormt tålamod, inte min bästa gren, men jag lovar jag har övat upp det. Ensamheten kan också bli påtaglig ibland, jag är ju med på det som händer i byn, men jag är ju hela tiden en utböling. Det är väldigt få av byinvånarna som inte är födda i byn. Många gånger önskar jag att jag hade startat upp projektet tillsammans med någon, men det är svårt att hitta någon som vill kasta loss och bege sig till djungeln i Ghana. Jag har så svårt att skriva om Ghana  och lägga ut bilder, för det är som att vrida om en kniv i kroppen, av längtan. Jag kan inte lämna mina barn och projektet och det har inte funnits en tanke på det ens. Vad jag ska göra just nu är att jobba med andra saker här i Sverige, samla in pengar för att kunna starta nya projekt för unga ensamstående kvinnor i byn. Vi tillhör det område i Ghana som har mest ensamstående unga mödrar. De är så hänvisade till och beroende av människor som de inte borde vara beroende av. Men är du 14 år och inte kan läsa och skriva så är det svårt. Det finns ju inte heller skuggan till socialt nätverk som kan hjälpa dem hellre. Så jag tror på studier och eventuellt lära sig något hantverk. Bara att de finner något så de kan stå på egna fötter.   

Vi har en ny tuff minister för social wellfare. Hon har stängt massor av barnhem, när det visat sig att vissa människor bara sko sig på dem. Hur kan man göra det? Jo, man får kontakt med någon utländsk organisation genom någon från organisationen som besöker Ghana, eller att man söker upp dem via nätet. De får besöka barnhemmet alt. så skickar man bilder. Upplevelsen utmynnar i att man får se en rad trasiga barn, som kanske redan har föräldrar och ett hem. De blir liksom bara statister. Tyvärr så hamnar vi som försöker att göra ett bra och seriöst jobb, vi är tack och lov fler än ”bluffarna”, i skuggan av detta. Jag har utifrån detta bestämt att ändra inriktningen på barnhemmet lite. Först och främst har jag fått rådet från social wellfare att inte kalla det barnhem, utan Children Protection Centre. Det kommer inte att bo så många barn i Centret som jag först planerade. Noah, Oscar och Moses är ju redan givna, de bor ju redan med oss. Oscars syster ska också flytta in om hon vill, behovet finns och de vill så gärna bo tillsammans. Michelle var ju en självskriven kandidat att flytta in på barnhemmet, men hans familj krånglar. Jag har haft en fadder till honom, så genom henne har jag kunnat köpa kläder och skor till honom, men jag har bett henne dra sig ur. Familjen fick kännedom att hon skickade pengar och gapade och skrek om att de skulle ha pengarna. Det finns mkt tragiskt att berätta i den fortsatta historien om honom, men jag måste avstå då jag vet att allt jag skriver översätts och framförs. Verksamheten i barncentret ska koncentreras mer på barn som kan komma efter skolan och få läxläsningshjälp, eller barn som har andra behov av stöd, barn som behöver tillfällig tillsyn för att föräldrarna ska göra något.

  Gårdens fotbollslag

Det bor ju en hel del svenskar i Ghana och för de som inte bott och levt i småbyarna norrut så kan jag tänka mig att den bild jag beskriver från byn inte alltid känns igen. Det är sådan enorm skillnad mot att komma till städerna i syd, Accra ,Tema, Cape Coast mfl. Byn står i en slitsam utveckling mellan det gamla och det nya, där de äldste kämpar för ett bevarande av traditioner och samhällssystem. Vilket på ett sätt är viktigt, traditioner har ju en tendens att utarmas och kanske till och med glömmas bort. På den andra sidan står de yngre som reser mer, får influenser från storstan, lär sig IT (många gånger trots bristfälliga läs och skrivkunskaper) som vill bryta gamla mönster, drömmer om att tjäna pengar men har svårt att se vägen dit om de ska stanna i byn. Kort sagt den konflikt som ofta uppstår mellan gammalt och nytt i alla kulturer. Förändring har aldrig varit enkel och oftast inte utan smärta.

I April kom det ner en volontär från Västerås. Han blev omedelbart Noahs favorit. Man märker av att det finns ett behomas och barnenv av fadersgestalt. James kommer att få jobba mer med det, barnen kan/ska inte hänga upp sig på volontärerna, utan det måste vara någon som är på plats. Men Noah är fast besluten att när han är vuxen ska han hälsa på våra volontärer. Jag hoppas att jag hänger med så jag kan se till att det blir så. Jens som vår volontär heter är en skicklig fotograf så jag lägger med några av hans foton också. Han, Tomas och barnen klättrade upp på ett av det högsta bergen i byn, det skulle de ha bragdmedalj för. Jag skulle aldrig ha klarat det. Innan Jens åkte hölls det en avskedsfest för honom, trumspel, dans och sång vid öppen eld. Han tog också med sig trummor som vi säljer till förmån för verksamheten i Barncentret. Visar en bild på dem också, riktigt hantverk, de är gjorda av James och en annan kille i byn. De gör stommarna till trummorna, utsmyckningar, garvar getskinnet och spänner det själva. Priset för en trumma är 500 kr. eller mer för den som vill bidra med mer.

  Noah och Jens

      Tomas och barnen högt uppe på berget. Fotograf Jens Söderlund

  James fixar trummor

  Den färdiga produkten

Jag fick många andra spontanbesök under senhösten 2014 och våren 2015. Niels Rasmussen är en av dessa, bor i Canada, har studerat i Sverige, jobbat för FN och massor med andra intressanta saker och så är han en duktig fotograf. Han hade rest genom några länder i Västafrika och avslutade i Ghana. Flera svenskar ensamma eller i grupper sökte också upp mig när de fått höra i byn att jag bor där. Roland Mathis en profil när det gäller bistånd i Ghana dök upp. Vi hade länge pratat om att försöka träffas, men jag kunde aldrig bestämma mig för när. Så han kom helt enkelt. Han hade mycket att berätta och många idéer, med 28 års erfarenhet av att bo och leva i Ghana var han en källa att ösa ur. Hade ett av sina projekt i en by inte allt för långt ifrån mig, där han också blev hövding, inte alldeles vanligt för en vit man. Kanske kände han på sig att det hastade med vårt möte, han åkte ju liksom på vinst och förlust eftersom han inte visste om jag var hemma. Kort efter vårt möte avled han, en förlust för de som arbetar med bistånd, för hans familj och för alla som mött honom. En mycket inspirerande man.  

    Framlidne Roland Mathis

Det som händer härnäst är att jag ska börja jobba här i Sverige, exakt med vad är inte klart ännu. Barnen börjar i privatskola i Hohoe, de har tappat så mkt i ingen eller bristfällig skolgång. Jag lägger mkt förhoppning till att det ska fungera bättre än byskolan. Skolan i Hohoe har gott renommé och har bra utvärderingar. MEN det kostar, det är en av anledningarna till att jag ska jobba ;). Noah fyller ju 12 i år så han skulle under överskådlig tid kunna läsa en termin på högskola i Sverige om han kommer ikapp i nivå. Det skulle vara så kul att kunna följa dem tills de är i land med en bra utbildning. Sedan den stora och glada överraskningen, James kommer i September för att besöka mig och vi ska ut i skolor, dagis och fritids för att de ska berätta hur de arbetar. Jag hoppas att han får med sig något användbart att kunna implantera i Barncentret. Jag fattar nästan inte att det är sant att han ska komma, det är så fruktansvärt svårt att få visum ut ur Ghana. Men det kanske har lättat eller så hade de en bra dag på Danska ambassaden. Vink, vink till er och tack. Jag hade önskat att fler av de som är aktiva i Barncentret kunde komma, men vi får börja så här. Många gånger när vi diskutera barnen, framtiden för dem och hur vi ska kunna bistå andra barn i byn, känns det som vi pratar om varandra. De förstår inte mig och jag förstår inte dem, kulturkrock i sin prydno. Det är lättare för mig att förstå, jag har ju både varit här och där, de har bara varit där. Barnen ska inte uppfostras till att bli Européer, för dem är ju inte det. Men det finns andra metoder än en käpp att lära barn rätt och fel. Så jag ser mkt fram emot James besök. Tomas kanske ni undrar, ni som har hängt med ett tag. Tomas jobbar inte längre med mig. Det blev ständiga slitningar och bråk. Han har många att försörja så jag tror att pressen på honom blev för hård. Pengarna blev till slut intressantare än barnen, men han gjorde ett kanonjobb innan han lät sig dras med släktens klagosång, det började med återuppbyggnaden av Tomas farfars hus, varför får han hjälp och inte vi. Tomas gjorde ett kanonjobb och hans hjälp har varit ovärderlig. Våra vägar möts, dels är vi är med i samma klan, en av de största släkterna i byn och vi bor ju också grannar.

Slut för idag, men ska försöka att vara mer aktiv med bloggen. Jag kan ju se i statistiken att många läser och det är kul. Avslutar med några bilder på "buset".

  Noah sopar  Noah hittar en kompis i Ho   Oscar ansluter

  Moses på väg till marknaden (med tomma plastpåsar)

På återseende

Kata

Det är var blandade känslor jag kom tillbaka, efter en snabbvisit på tre veckor i Sverige. Möttes av Slim, Opoman och min nya volontär Beatrice på flygplatsen. Det var lite annorlunda att mötas upp av en volontär, annars brukar det vara tvärtom. Det känns tryggt och bra med Bea, en mycket okomplicerad människa och det behöver jag här. Vi möttes med utsträckta armar när vi kom till byn, barnen var glada och alla andra också, nästan ;)

Vi gick iväg till bygget med en gång och det har jobbats här må jag säga. Alla husen är i takhöjd och takstolarna är på, på ett av husen. Vi bygger ett litet extra hus till generatorn, så det har vi grävt och gjutit för idag. Generatorn väsnas så det är bra om den har en egen hydda. Det har varit en strid ström av besökare och det är ju trevligt, men (man ska inte säga men, men jag gör det ändå) det är väldigt tröttande att hela tiden få frågan ”vad have you bring for me , from Sweden”. Fick ett smärre utbrott i morse när jag med skarp röst sa att jag inte är Wli,s bank. Vi har varit i stan, Hohoe idag. Jag tog med mig Moses, Fillie och Bea, tog hand om Noah och Oscar. Moses skötte sig exemplariskt i tråkiga samtal om kontrakt, pengar och kvitton. En Fanta underlättade livet för honom. Jag hade 96 kg bagage när jag kom och det är max vad jag klarade av. Har fått kläderbjudanden från kusin Camilla och min f.d elev Eloisa, men min syster Pia levererade så jag fyllde bagaget med råge, så mkt råge att jag fick packa om på Arlanda för att de skulle låta mig ta med allt. Jag hoppas att ni som har plockat ihop kläder behåller dem tills jag kommer till Sverige i Juli.

Bagaget bidrog till att pojkarna var uppklädda från topp till tå när vi gjorde visit i stan och de var mäkta stolt över nya skor och kläder. Jag köpte jättefina skor på myrorna för överblivna Ghanapengar som jag fått av Hans Johansson, det tackar vi för.  Under tiden jag varit borta har man döpt ett barn efter mig, med båda namnen! Eva Katarina, roligt och ansvarsfullt.

Jag har börjat ett nytt projekt med att bygga om en public toilette, som EU inledningsvis sponsrade. Tyvärr gjorde man inte vatten toaletter utan någon form av torrdass. Snart nog tröttnade man på att hålla efter och skitstanken når ut över nejden. Så det blir sanering á la Moster Anna, hugga hål i golven, sätta dit toastolar och slutligen gräva och göra i ordning en septiktank.

Jag och Bea har gjort spontanbesök hos hövdingen och youthhövdingen, att kunna göra det får väl betraktas som att man är ”inne”. Med andra ord så gör man inte det, men de var glada och välkomnade oss. Vi pratade toaletter med hövdingen, efter som de är på hans mark och med ungdomshövdingen ( som själv inte är ung) diskuterades det gängse samtalsämnet som man pratar med honom om, dvs hur han på bästa sätt ska hitta en ung vit fru. Jag kan förstå att han är trött på sin huvudfru (1:a frun av tre) för hon är en missnöjd surkart. Men det kanske man blir om man ska dela gubbe med minst två andra.

Jahapp, traktens alla barn känns det som, har varit här. Michelle kom sättande en dag och blev uppklädd till tänderna. Han fick på sig ett par blöjor också, gillades inte. Idag kom han lika trasig och sliten som vanligt iförd endast en t-shirt. Jag funderar på om de säljer de kläder och skor jag ger honom för jag ser det aldrig igen. Jag har informerat hans anhöriga om att vi är redo att ta emot honom så han kan flytta in, men när jag förklarade att det inte kommer att innebära någon annan utdelning för dem mer än att han får mat, kärlek, bra boende och utbildning, så var det inte lika självklart längre! Så vi får se hur det blir.

Nu ska jag gå ut och tanka generatorn, för det spöregnar och det brukar innebära strömavbrott.

To continued……………………………

Nu har det gått nästan 14 dagar sedan jag skrev ovanstående. Tiden bara rusar iväg och det är svårt att hänga med i allt. Vi har haft vilda diskussioner om bygget. Det känns som att man bromsar upp lite, alla vill ha fortsatt jobb och de vet att det tar slut när bygget är klart. Men de är lurade, för jag bygger vidare, men det går inte att berätta det ännu för då blir det kaos. Så det är bara att kämpa på och tjata för att få något gjort. Takstolarna är på, på två av husen och huvudbyggnaden väntar. Det har varit problem med pelarna på verandan och det måste bli klart, innan taket ska på. Toalettprojektet har vi lagt på hyllan sedan några dagar tillbaka. Det blev för rörigt när ingen visste vad den andre gjort.

Jag har länge spanat in en bergstopp som är så fint placerad här i byn. När man står där uppe så har man en milsvid utsikt. Det är så fint så det går inte att beskriva, det måste upplevas. Sagt och gjort så köpte jag marken där uppe och idag hoppas jag att vi kan sätta ut för tomtgränsen. Det enda hindret är värmen! Intäkterna från det guesthouse jag ska bygga ska hjälpa till att täcka utgifterna i barn-hemmet. Jag har dessutom fått några månadsgivare och fler är på gång och det är jag oändligt tacksam för. Det betyder att vi så småningom även kan stötta unga mödrar och sådana finns det många. Wli och byarna runt omkring är det område i Ghana som har högsta andelen mödrar under 16 år, i många fall med fader okänd.

Tidigare i morse när jag satt och skrev i min blogg, kom en man rusande och berättade att hans vän var döende. Jag ryckte åt mig ett stetoskop och en blodtrycksmanschett och pilade iväg med honom. Han var i väldigt dåligt skick ,kräktes blod och var inte kontaktbar. Här tror man att mat är botemedel på alla sjukdomar, så mellan kräkkaskaderna så tryckte man i honom mat. Dessutom skulle han ha vatten fast han inte ens kunde dra efter andan. Så det blev att ta fram generalrösten och få alla att förstå att vi behövde en taxi och transport till sjukhuset nu! Fick rapport att han vaknat upp på sjukhuset och att han får dropp. Så det går väl förhoppningsvis bra.

Igår (Sönd) hade jag och Bea en alldeles fantastisk, nästan magisk dag. Jag har ju väntat i 14 dagar på att crazy man ska dyka upp. Han har ett namn, Immanuel. Så dundrade han då äntligen in på gården, han är en mycket upptagen man. Om jag har ett och annat projekt på gång, så har han hundra. Han hade bestämt sig för att ta sig tid med mig och det blev med besked. Först åkte vi och tittade på barnhemsbygget, han har inte varit där på ett tag. Sedan bar det iväg till min bergstopp (han har sin egen), därefter till hans risförädlingsfabrik, hans bricettfabrik, sedan till hans farm, men grisar, höns, kor, strutsar, ankor, kalkoner, påfåglar, antiloper och grasscatta. Apelsinträd, mangoträd och oöverskådlig odlingsmark, en maskinpark som skulle göra vilken svensk bonde som helst grön av avund. Så bar det iväg till hans bergstopp, där han bygger hotell och restaurang. (Jag har inte berättat att jag ska bygga guesthouse.) Därefter åkte vi till Togo, jag och Bea kan ju egentligen inte åka över eftersom det krävs visum, men det är inte så tätt med gränskontroller uppe i bergen. Pust, allt detta med att jag har sviter av malarian, genom att vara ohyggligt illamående och trött! När vi kom ner från bergen tittade vi in på hans radiostation. Bra att ha om man ska göra revolution sa jag. Han blängde som det f.d militär som han är. Den sex timmar långa rundturen avlutades med ett besök hos hans mor, som fött tio barn och med tanke på deras positioner säkert haft anledning till många sömnlösa nätter. Innan han körde oss tillbaka till Wli visade han oss sina åsnor som han tagit till byn. Ett sällan skådat djur här. Så vi kan bara buga och tacka Mr. Gbevlo Immanuel för en bra dag, men också en dag som visat oss de enorma skillnader som finns i levnadsförhållanden och förutsättningar i Ghana.

Barnen mår bra, Michelle kommer och går och det verkar som vi får vänta in nomaden tills vi flyttat till nya huset. Han har inga regler, inga ramar, har svårt att leka, pratar mycket vilket är bra. Det kommer att bli en utmaning att få honom att lugna ner sig, utan att ta bort den enorma energin han har. Vi pratar mycket om flytten och alla är förväntansfulla och jag tror att jag längtar mest av alla efter att komma in och slippa dela hus med en massa andra människor. Väldigt trevliga sådana, men kollektivboende ska nog vara självvalt.

På Måndag morgon kom min nya landägare och jag betalade lite förskott på marken på toppen. Inte visste jag då vad de pengarna skulle användas till och kanske inte de heller! På natten mellan Måndag och Tisdag vaknade jag av ett enormt oväsen i byn. Trummor ,folk, sång, och parader. Jag hoppade snabbt som tusan ur sängen och ut. Hade mina aningar om vad som var på gång och mycket riktigt så hade man valt en ny paramount chief, detta kräver en lång beskrivning för att förstå, men jag försöker att göra den kort. Denne hövding är hövdingarnas hövding för en grupp byar. Han är språkrör mot parlamentet och regeringen. Han utses utan sin vetskap och blir intervjuad men utan att förstå syftet. Han vet alltså ingenting och det är verkligen så!. Han får inte vara vänsterhänt, ska vara en god representant för sitt område, vara född i någon av de byar som han ska härska över. Denna gången föll valet på en ung man, skulle tro att han inte rundat 35-års strecket. Han har universitetsutbildning, tror att det är en masters i buissnes/marketing ??  Han kidnappades från Tamale, en stad långt ifrån oss, mitt i natten och man kastar då ett sorts pulver på honom. Då först förstår han vad som väntar. – men vad händer om han hade sagt nej då, frågade idioten (jag) när jag kom till festligheternas epicentrum, alla blängde.- Det gör man INTE!

Han har ett namn Lambert, det byts nu ut till något annat, så att alla vet att han är hövding, skulle gissa att han får heta Togbe, men återkommer med det ;) När han kom till byn låstes han in och ska vara inlåst i 8 dagar. Så på Tisdag brakar det loss igen. Jag ska tillsammans med en grupp kvinnor i byn arrangera kvinnornas mottagande av vår nya hövding. (Han får gå ut och kissa, men är då övertäckt) Han är min landägares brorson, så förskottsbetalningen går till balunset.

Ja som ni ser är det full rulle här. Just nu är jag på hotell i Hohoe, ligger efter med massor av jobb så jag måste fixa med det.

Med risk för att låta som ”allvetaren” är jag nu redo att slänga mig in i en debatt som snabbt har blossat upp i både Sverige och ute i världen, en viktig sådan. Men i vanlig ordning så finns det inget mitt emellan utan man tvingas att välja sida. Diskussionen har även nått Facebook, men jag har valt att ligga lågt, so far.

Man kallar de i vissa sammanhang för ”kramturism” och med det menar man volontärer och andra som kommer på kortare besök, möter barn på barnhem eller utanför i samhället. Hjälper och stöttar dem, för att sedan packa sina väskor och åka hem igen. Vad debatten handlar om är anknytning. Dvs hur barnet knyter an till tex volontären för att sedan bli övergiven och med det per automatik få problem att lita på och knyta an till människor längre fram i livet. När ett barn föds och växer upp med sina föräldrar så handlar det inte i första hand om att barnet knyter an till mamman, processen börjar med att mamman knyter an till barnet. Jaha, gapa och skrik ni bara, vart är pappan då. Ja om det finns en mamma så kommer pappan i andra hand, trot eller ej. Det finns vetenskapliga studier som stödjer det jag säger och ni kan bara titta på en vanlig ”normal” svensk barnfamilj så förstår ni vad jag skriver.

I mitt fall dvs, som hälsar volontärer välkomna för kortare eller längre tid är volontärerna inget problem, utan det är turisterna som kommer en eller två dagar till byn, ser ett litet gulligt svart barn och sticker åt dem ett litet mynt eller i värsta fall en sedel. Skäms människor. Ni har lärt barnen att tigga och det är inte bra, inte alls bra. Nog om detta just nu. Tillbaka till volontärerna och att knyta an. Jag ser skräckexempel på barnhem i Ghana där man har 23-36-48 barn och volontärerna väller in, klart som fan att det blir problem med att knyta an. Men upprör er över storleken och organisationen av barnhemmen inte över fenomenet volontärer. ”Mina” barn knyter an till mig och Fillie (som jobbar i barnhemmet), de älskar volontärerna (inte alla ska tilläggas) det beror ju naturligtvis på hur de blir behandlade, ja just det de är som vanliga barn! Om någon hela tiden hackar på dem, talar om hur usel deras engelska är, att de skriver för dåligt, att de inte kan sitta stilla osv, då är den personen ute direkt. Ett helt normalt beteende alltså.

Titta på ett svenskt dagis och skolan för den delen. Många barn tillbringar mer vaken tid med sin dagispersonal än med sina föräldrar, personal kommer och går, praktikanter från Barn- och fritidsprogrammet, från förskollärarutbildningen, arbetslösa som placeras för arbete. Gräv där ni står och lös det problemet först, om det nu är ett problem! Jag har aldrig gått på dagis, fritids eller varit barnhemsplacerad, men har i hela mitt liv haft problem att knyta an. Varför? Jag har varit otrygg.

Nu förstår jag om det här blir som en dåres försvarstal, eller att man pratar för sin egen vattvälling eftersom jag har ett företag och en organisation som tar volontärer till Afrika och Ghana. Men det skiter jag i, för jag är upprörd över den ensidiga debatten som det ju så gärna blir när vi svenska diskuterar någonting. Vi diskuterar ju inte ens, någon bara bestämmer vad som är rätt och vad som är fel och däremellan finns ingenting. Det här är ingen enkel fråga, är det bra med volontärer eller inte? Jag säger inte att jag sitter inne med den totala sanningen för då skulle jag bli lika dum som de som utger sig för att göra det. Min erfarenhet är att småskalighet, försiktighet, bra information både till barnen, volontärerna och de som arbetar i barnhemmet kan göra att livet blir 100 gånger bättre än om de skulle bott kvar ”hemma” i den mån de har haft något hem. ”Mina” barn ville ifrån början inte träffa sina anhöriga, mormor, morfar, farmor, morbröder, fastrar osv. Idag bygger vi sakta upp en relation så att de själva i framtiden kan mötas i den mån de själva väljer. Att knyta an handlar om trygghet i livssituationen och det är min strävan. Jag hade aldrig kommit så långt och jag hade framför allt inte orkat utan mina volontärer!

Några av volontärerna som varit i Ghana, på kajkanten i Västerås i går i strålande sol.

Jennie, Louise, Sara och Viktoria. Viktiga människor.

Ha´en bra dag. Solen skiner i Västerås ;)

En väninna till mig  (Eva) har hållit oss alla på Fb uppdaterade om händelser och meningen med de olika helgdagarna i påsk. Detta fick man ju naturligtvis lära sig i skolan, men det är ändå trevligt att bli uppdaterad. Vi behöver det, allihop!! Det är så oändligt lätt att virra bort sig i måsten, prylar, jobb, många gånger tackar jag min korta stubin, den som inte gett mig tålamod nog att hålla på koppla ihop tv med datorn och datorn med telefonen. Numera kan man slå på och av lyset i huset/lgh även om man befinner sig på andra sidan jorden. När tar vi oss tid för det viktigaste att bara vara?

Det här är Eva som skriver så fint om påsken ;)

Nu är ju jag kanske inte rätt person att skriva om det, eller så är jag det. För mitt i det virrvarr av saker jag gör hela tiden så kan jag (ännu) slita mig loss, ta med pojkarna upp till vattenfallet, bada simma och bara vara. Det händer inte ofta, men det ger en enorm energi. Min vän Malin F. skickade ut bilder igår. hela hennes familj är i fjälltrakterna runt Malgomaj och de var så härliga bilder, att göra något tillsammans att ta sig tid och kraft skulle jag också vilja säga. För det är ju inte bara, mycket som ska fixas. En annan bild som jag fastnade för på Fb var H-O B:s bild från första vårsittningen vid ån, utanför hans hus. Härligt, harmoni. Jag kom på mig själv med att sitta och sura över att tåget inte går hela vägen till Stockholm (jag ska dit idag) utan att man måste byta till buss i Kungsängen. Men ”so what”, jag ska ju äntligen få träffa min familj.

Teodor&Timothy

  Emma (dotter) & Iris (hennes sambo)

Verner (Annas man)

Anna 2011

Arbetet med bygget i Ghana går framåt, när jag startade så byggde vi en ny väg först för att komma fram till tomterna. Vi har haft en provisorisk bro över ett stort dike vid huvudvägen. Diket är gjort för att hålla undan vattnet under regnperioden. I går hade grabbarna på eget initiativ byggt en riktig betongbro över. De finns två bilar i byn, men folk har vallfärdat från trakterna runtomkring, så att bygga bron var ett fint initiativ. Inte minst med tanke på alla transporter med materiel också. Det är många som har svurit när de suttit fast i diket ;)

Planen med fadderskap för barnen är igång. Nya vänner och gamla vänner ansluter sig, det är kul det blir en ny familjebildning. Michelle är klar. Han behöver ingen mer fadder, han har en och hon tar hand om honom. Noah har en och Moses har en, så jag behöver fortfarande flera faddrar. 150 :-/månad, ni kan avsluta när ni vill, betala in en engångssumma, per kvartal eller som ni känner för. Pengarna går oavkortat till barnen och det de behöver. Jag har inga administrationskostnader, avgifter eller annat och det är bra! Tre faddrar/barn och 450:- i månaden räcker bra här. Jag planerar att de ska gå kvar i den kommunala skolan. Enklast och tryggast är att sätta in pengar på mitt konto i Swedbank, skriv vem du är och din adress så du kan få fortlöpande info om ”ditt” barn. Om du har egna barn/ungdomar så se detta som ett bra tillfälle för dem att få lite omvärldsuppfattning. Jag ska försöka att samla så många faddrar som möjligt till en träff i Sverige, visa lite bilder och prata om livet i Ghana. 84202 435037924 är mitt kontonummer det står på mig Katarina Eklöf.

Nu när huset blir klart får vi utrymme att göra en bra lektionssal och då kan vi ha bättre kontinuitet i hemundervisningen. Jag får en ny volontär nu som ska vara i tre månader och det är toppen, för då kan vi styra upp och planera. Övriga volontärer som kommer under året ska vara allt från 2-5 månader och det är så bra för då hinner man bygga upp relationer och bygga en stabil grund för undervisningen. Undervisning/utbildning är nog nyckeln till att bygga ett bra liv i Ghana. Vi har fortfarande en stor andel analfabeter och många av de som har lärt sig skriva och läsa har ändå problem för de surrar ihop många av språken. I min by pratar man ewe i skolan och ändå säger man sig vilja ut i världen, det finns ett uppenbart problem inbyggt i detta. En del familjer har uppmärksammat detta så de pratar engelska med sina barn hemma och det är bra. ”Mina” barn har plockat upp engelskan snabbt, men även svenskan, så pass att jag kan prata svenska med dem och de svarar på engelska. Jag träffade Kofi från Ghana häromdagen, han bor här i Västerås. Vi ska dela på en container, så jag kan skicka ner ”bra att ha saker” till bygget. Så det blir svenska ytterdörrar på husen. Svenska toastolar och handfat och inte minst sängar från IKEA. Jag tycker att de kan ge mig lite rabatt för marknadsföringen av IKEA i Afrikalandet, eller hur ?

Rask promenad till stationen NU!

Barnhemsbygget går undan nu, jag häpnar varje dag när jag ser hur ”mina” grabbar jobbar: Men fatta att det är som bondesamhället i Sverige för 200 år sedan, folk orkade. Här behövs inget gym, de är grymt starka. Vi har nått upp till takhöjd på stora huset och grävt klart septitanken, gjort grunden till köket och jag tror att även de killarna som bygger är uppe i fönsternivå, grund till boysquarter är också klart. Vatten är draget fram till tomtgränsen, elen får vänta en stund. Jag försöker att tänka på ewe, det språk vi använder i byn, man måste planera huset utifrån rådande förutsättningar och det jag fnular mest på är dränering, för när det regnar så regnar det!! Men jag har inte sett dräneringsrör här. När jag åker till Sverige nu på Onsdag ska jag skicka en container och då får dräneringsrören följa med i den. Jag är så glad över byggnationen, men det har varit och är fruktansvärt jobbigt. Svårt att förklara, men jag har valt att vara min egen byggherre m.a.o ingen annan som håller i projektet. Många gånger är det svårt att få dem att förstå hur jag vill att det ska vara och de vill göra det på sitt sätt. Men efter att Hans och hans elever från byggprogrammet på Hahrska Gymnasiet var här så har  ”bygglivet” blivit lättare. Några av mina grabbar fick lära sig en del av dem och det har gjort det lättare för dem att förstå. Människor vallfärdar till huset nu för att titta och vill lära sig hur vi gör och det är bra, det är ju en del av min mission här att vi ska ha kunskapsutbyte. Jag själv lär mig massor, det är roligt att upptäcka att man fortfarande har plats för mera kunskaper. Jag experimenterar med allt, Lena skickade potatis från Sverige, så den har landat i jorden nu. Det är inte tillåtet att ta in växter, frön, blomlökar och sånt, men det gör jag ändå. Det är så tacksamt att odla här för allt växer så fort. Jag har satt morötter, planterat mangoträd och palmerna som jag fick av min granne. Jag har fått två grisar av Emmanuel , han som jag kallar ”crazy man”, orsaken ser ni på bilderna jag skickar. Om man startar upp ett projekt i den storleksordningen och så högt upp är man modig. Token på toppen om man säger så, han försvarar sig alltid med att vi nog är lika galna. Så jag har köpt en tomt till för djurhållning, vet inte så mycket om grisar men det finns andra i byn som vet ;)

  Mannen på toppens projekt. Jag är imponerad

Noah, Moses och Oscar mår bra. Oscars syster ska flytta in med oss och han är väldigt glad för det. Han fortsätter att undersöka och förstöra allt runt omkring sig, men nu har han fått en hammare och spikar, så han knåpar på tomten och har snart byggt sitt eget hus. Han ska sysselsättas, annars sysselsätter han sig själv. Jag gräver ner och han gräver upp i samma takt. En fantastisk lite människa, 4 år och en tiger redan. Jag hoppas att jag lever så länge så jag kan vara med när han blir vald till Ghanas president ;)  Jag bygger ett klassrum i barnhemmet, undervisningen i skolan här är inte så bra. Säkert duktiga lärare, men målet och meningen är inte alltid den bästa. Barn som inte går till kyrkan och inte duschar innan de kommer till skolan får smisk. Så jag hoppas att mina volontärer kan hjälpa till med undervisningen så vi får ordning på detta. Jag bråkar inte med skolan jag går inte ens dit fast det är så nära mitt hus. Jag kan inte ta alla krig.

Hej alla.

Jag kan se att det är många som läser min blogg .Det gläder mig, men det är tråkigt att jag inte kan uppdatera som jag vill. Just nu har vi varit utan ström i fyra dagar och det är verkligen ingenting att skylla på, men livet här suger i allmänhet  ;)

Jag älskar ju mitt Ghana annars skulle jag inte vara här, men vissa dagar blir jag såååå trött. Många händelser är så svår att förklara för er som är utanför. Men jag försöker och jag hoppas att ni inte sätter er på jurybänken. De svåraste händelserna tar jag själv till court och det är ett löfte från mig för ”mina barns” framtid.

Jag har två underbara, fina, döttrar i Anna Viking och Emma Kaski och jag vet med säkerhet att ni som känner dem skriver under på det. Men nu när jag skriver ”mina barn” så handlar det inte om dem, utan små spillror som jag hittat ute i ingenstans. Många kommer rusande nu med trasigt klädda barn för att få in dem på barnhemmet. Det går inte till så, jag utreder varje barn så långt det är möjligt för att försäkra mig om att de verkligen är i behov av en barnhemsplacering. Jag har lilla Michelle på väg in. Han har fått en fadder i en väninna till mig, men jag kan inte låta honom flytta in innan nya huset är klart. Han är väldigt vidlyftig och rymmer med jämna mellanrum. Häromdagen hade han på eget bevåg promenerat upp till vattenfallen. Det är ca 40 minuters gångväg!. I går kom de med en 5 månaders baby. Mamman är 14 år och födde tvillingar och den ena dog igår så hon var helt förkrossad och ville att den andra tvillingen ska få flytta in hos mig. Jag tror att både barnet och mamman (i mina ögon också ett barn) ska få komma in.  

I Voltaregionen där jag bor (Ghana är indelat i regioner, jag tror att det är 7 ?) tror många fortfarande på andeväsen, voodoo, spiritualism och vi har även de onämnbara dyrkarna i byn. De är en lite grupp som precis i dagarna har firat något som ni/vi inte kan förstå. Men de hyllar inte himmelen utan motsatsen, de av er som inte begriper vad jag menar kan ringa en vän, säkert hittar ni någon som kan förklara för er. Det ger en väldig obehaglig känsla när de paraderar genom byn. Just i skrivandets stund har jag rymt från byn. Jag måste bara vila och ta igen mig, det bråkas ständigt i byn. Ingen bråkar med mig, men man blir ju inblandad vare sig man vill eller inte. Det gapas och skriks om allt. Det är ett pågående klankrig mellan byarnas största klaner, det handlar om vem som har rätten till tronen. Detta har pågått sedan 1927, så det är svårt att se en ände på detta. Man har dock tagit beslutet att kalla in en utomstående opartisk person i detta. Så i slutet på denna månad kommer det in en kille från Tyskland som ska medla. Jag önskar dig varmt välkommen och lycka till Dennis!!

Annars rullar dagarna på, vi har funnit en dygnsrytm och en vardagslunk som passar alla. Barnen har landat och de ständiga tjatet om att borsta tänder och tvätta händer behövs inte längre. Husbygget har stått stilla eftersom jag inte vill att de bygger när jag inte är på plats. Men nu är verandan fylld och det innebär att vi kan göra klar alla golv. Det är ju nu det roliga jobbet börjar! Att välja kakel och klinkers och att inreda rummen. Det blir inte bara rum för barn utan också för gäster som vill komma och bo någon/några nätter också plats för volontärerna förstås. Jag ska inreda rummen i teman, så nu gäller det att hitta rätt prylar. Gröna saker, blå saker och röda saker ;) Det finns plats så jag kan göra en swimmingpool och det vill jag så gärna ha, så jag har satt en man på att rita ett förslag till mig ;) Min gulliga granne har stulit vatten ur mina vattentankar, men istället planterat 4 palmer på mitt land så jag får väl se det som ett tjänstebyte. Har dock beställt lås till tankarna. Det kanske låter tufft, men vatten är hårdvaluta här och framförallt där jag bygger! Man får lära sig den hårda vägen L.

 

 

Det känns som sista tre månaderna i årskrönikan är överflödig. Det var då allt hände men jag har skrivit så mycket om det och nu är det den 7 januari, nytt år och det mycket att berätta om just nu!

Jag kommer inte att bli sysslolös när jag nu imorgon förhoppningsvis har tjafsat färdigt med immigrationen. Nästa anhalt imorgon är att lösa detta med organisationen för barnhemmet. Jag har fått flera förfrågningar från människor som vill vara med och hjälpa till att få barnen och barnhemmet att gå runt och det är jag tacksam för. Men jag har bett folk att vänta tills det finns en förankrad organisation. Dels ska barnhemmet inte blandas ihop med mina företag, men den viktigaste anledningen är att reglera skyddet för barnen. Jag kan ju självklart ha barn boende hemma hos mig om anhöriga så vill, men vad händer den dagen barnen kanske har lite på ett bankkonto, en liten bit mark, en farm eller något annat som de själva äger. Så jag gör det på ”riktigt”, det känns bäst så. Jag har tur i all pappersexercis runt omkring detta, eftersom jag redan tidigare har en bra kontakt med de som ska registrera organisationen. Så jag känner mig hoppfull inför det.

Jul och nyår passerade under mycket lugna former, i alla fall för oss i huset. Ute i byn var det livat. Ghananerna vet att roa sig. Vi har varit i kyrkan en del. Min julgran flyttades under högtidliga former från huset till kyrkan så att alla kunde ta del av byns första julgran. Paket öppnades, en del av paketen som skickades från Sverige har inte kommit fram ännu, men jag vet att det är leverans i morgon. I det sammanhanget kan jag också berätta för er som skickat kort att INGET har kommit fram. Kanske till nästa jul ;)

I Fredags skulle alla i byn,  som kan gå, ta en promenad till vattenfallen. En årlig tradition, då alla packar matsäck och man dansar, spelar och sjunger. Jag hade bestämt att vara hemma dels var det väldigt varmt och jag är fortfarande inte riktigt fit for fight. Men då dundrade det in 7 Västeråsare och vet man hur byn är belägen så vet man också att det inte är alla dagar man får sådana överraskningar. Så vi fixade mat till alla och så gick vi till vattenfallen. Oscar och jag började ganska snart den långa vandringen hemåt, Oscar somnade fastän han gick. Jag trodde inte att det var möjligt. Men två unga pojkar från byn slöt upp och bar hem honom. All heder ska de ha.

Det har varit flera möten med hövdingarna runt om, av olika anledningar. Wli är ju indelad i två eller rättare sagt tre byar. De heter Wli i förnamn och sedan har de olika efternamn. Den tredje byn är långt uppe i bergen och de två andra bor vi alltså i. Byarna sitter ihop så det är ingen märkbar gräns i mellan, däremot en påtaglig emotionell gräns, med sårade känslor, hårda ord och klanbråk. Detta började 1931! och pågår fortfarande. När en av våra volontärer skulle åka hem var det fest för henne ute på gården till huset där vi bor. Ungdomar från ”andra” sidan kom och spelade trummor. (Jag var inte med eftersom jag var på sjukhuset, men har fått detta berättat för mig). Husfolket var i kyrkan, men en släkting från vår ”sida” kom förbi och körde iväg de spelande ungdomarna. Stor uppståndelse, halva Ghana drogs in i denna skandal, man ringde queenmother som inte bor men är dotter i vårt hus, man ringde sonen som kom sättande mitt i natten för att gjuta olja på vågorna. Denna nya fejd satte käppar i hjulet för ett av mina projekt, nämligen att få vatten till huset (som det är nu bär byns kvinnor upp vatten till oss från floden). Vatten från borrad brunn finns på ”andra” sidan och jag hade precis kommit så långt att vi skulle få dra en pipe trots att vi är på fel sida. Nu drog man tillbaka detta löfte då kvinnan som skickat iväg trummisarna, hör till huset (hon är f.ö bannlyst i huset nu) och trummisarna hör till ”andra” sidan. Så det har inneburit att hela processen startat om och nu har jag kommit till ett ok igen att dra in en pipe , men med förbehåll att husfolket inte får använda vattnet. Vad säger man? Helst ingenting.

Andra möten har gällt mitt beslut att flytta barnhemmet till grannbyn Likpe som ligger 8 min från Wli. Orsakerna är flera, men den främsta är att det är många vita som rör sig i Wli pga vattenfallen och det tar så lång tid innan bybefolkningen släpper in volontärerna, för de vet ju inte vem som är det och inte. I Likpe blir det enkelt för vi är de enda vita. Wliborna är ju inte glada, medan de i Likpe hoppar av glädje. De vill också ha vitingar till byn och förstår förtjänsten med utbytet. Så jag hyr ett hus och så bygger vi ett till när elever med läraren Hans kommer från Västerås 1 Februari. Det är snart! Om de kommer ska jag kanske tillägga, det är inte bara immigrationen här som strular. Det verkar som det pågår någon aktion på ambassaden i Danmark. Många har haft problem med att få visum och att få det i tid. De Västeråsare som kom i Fredags berättade en riktig rysare om att de fått bila ner till Danmark för att hämta sina visum dagen innan de skulle flyga. Och att det inte ens då var någon självklarhet att de skulle få visum. En vän till familjen som skulle följt med blev kvar hemma då det efter en del diskuterande (om pengar förstås) inte gav honom visum.

I varje område i Ghana finns en assemblyman/kvinna. Folkvald sådan. Han/hon kan ses som representant för staten. Uppgiften är att samla och ena folket och att synas ute. Vi har en mycket trevlig sådan i Wli. En sympatisk man, i min ålder och med sex döttrar! Men han har en vikarie som heter Michelle. Michelle är snart 2 år och rör sig runt i byn snabbare än en vessla. Han säger inte mycket, ställer inte till med något förtret mer än att han gör sina behov längs vägen. Han har alltid bar underkropp så han kan kissa i det fria. Det är inte bra för det innebär att han inte lär sig att hålla sig. Ett problem som han delar med många, framför allt män här! Sängvätarnas skara är stor och jag har en egen teori om att det beror på dålig blåsträning och att många sover direkt på marken så kissar man kan man bara flytta sig en bit så är det torrt och fint igen. Kanske någon rasar nu, här har man en teori om att det är en fysisk skillnad på europeiska barn och ghananska barn. Den köper jag inte!

Michelle hör egentligen inte till min målgrupp samtidigt som han gör det i högsta grad. Han har ingen tillsyn, han är undernärd, han behöver någon att ty sig till, han är i en kritisk tid för anknytning och då är det ju bra att ha någon/några att knyta an till. De som gör att han inte har varit självklar i våra diskussioner om han ska flytta in eller inte är att han har båda föräldrarna i livet. Två ungdomar som fumlade till ett barn i förbifarten. Mamman har stuckit från byn, pappan kommer och hälsar på oss ibland. En trevlig kille men helt oförmögen och kanske framför allt helt ointresserad av att ta hand om sin son. Det är en moster som har huvudansvaret för honom, men hon har ett företag i byn och har inte hellre tid. Hon är så desperat att han ska få flytta in hos oss, så hon ljög och sa att föräldrarna var döda. Eftersom vi bara en stund tidigare pratat med pappan så blev ju det lite konstigt. Hur hade hon tänkt att det skulle hålla i vår lilla by? Av förklarliga skäl försöker jag att ha huvudet i sanden, det går inte att rädda alla. Vi inviterar aldrig andra barn att äta med oss för det skulle sluta i kaos. Men en dag bestämde Noah att Michelle skulle följa med oss hem och äta, sagt och gjort, vi bar hem honom och han fick mat. Det var en ren fröjd att se hur han åt. Hans släktingar var inte lika glada dagen efter när allt skulle ut. Diskussionen om Michelle tog ny fart, jag lade ut lite bilder på facebook från matorgien och så var det en ängel, en väninna till mig som skrev och erbjöd sig att bli fadder till honom, med en liten summa pengar/månad som räcker för hans behov. Så nu kan han flytta in och jag vet att vi kan få det att gå runt med honom. Tack till dig snälla människa, medmänniska.

Till er andra som erbjudit er hjälp så kommer det mer information om hur ni kan gå till väga. Ni kommer att kunna köpa en gris, en get, två hönor osv. kan vara ett alternativ till den som fyller år och som redan har allt att de kan få ett kort på att de skänkt något. Som att plantera träd osv. Faddersystemet kommer att fungera så att man blir kopplad till ett visst barn och kan följa det barnet genom den information som vi skickar ut en gång/kvartal. Känner man för det någon gång så kan man ju förstås komma och hälsa på. Kanske något för er som har egna barn som behöver lite omvärldsuppfattning, att ha ett ”syskon” i Afrika som man kan ha kontakt med.

Jag är i Accra just nu och ska hämta upp en ny volontär i morgon. Det känns kul att det kommer någon. Vi har ju haft tre veckors uppehåll nu, så grabbarna är väldigt förväntansfulla. Sedan blir det om alla är överens om vad som gäller, inflyttning för Michelle. Vad som gäller är att anhöriga respekterar de regler vi har vilket bl.a innebär att man inte kommer på oanmäld visit, att man inte har ut någon egen vinning av att barnet är placerat hos oss. (Man kan ju tycka att placeringen i sig skulle ses som en vinning för hela familjen, men det är inte riktigt så enkelt). En annan viktig regel är att de anhöriga får anpassa sig efter vad barnet vill, så här långt är det ingen av barnen som har velat träffa sina anhöriga, när det har dykt upp söker barnen skydd hos oss eller att de går in på sitt rum. När man vet vilka levnadsvillkor de har haft så är det inte svårt att förstå. Det är svårt att krypa upp i knät på mormor, samma mormor som varje dag och flera gånger om dagen har slagit en i huvudet med en 6-kilos käpp. Resonemanget i Sverige är ju att man ska arbeta för att barn och anhöriga ska fortsätta att ha en relation så långt det är möjligt. Jag har ingen möjlighet att haka på den trenden, ja just det, trenden. Då måste jag först stöpa om hela kulturen här och det är inte min mission.

Nu slutar jag för idag. av någon anledning går det inte att lägga in bilder så jag återkommer med det.

Hej allihop.

En lugn och fin helg har passerat. Volontärerna har klättrat i berg och därefter susade de iväg till Akosombo för övernattning. Det var dem väl unt för man blir trött av värmen och barnen. Ja, inte våra egna förstås, men det landar ju 8-10 andra barn varje eftermiddag som tycker att det är roligare att vara med ”vitingarna” än att vara hemma hos föräldrar som inte bryr sig.

Jag försöker att begränsa deras närvaro, men samtidigt vill jag inte isolera barnen. Det är ju självklart att de ska ha kompisar utanför ”familjen”. Att anställa Filli för att jobba som husmor har visat sig vara ett lyckokast. Hon ser vad som ska göras och har bra hand med barnen. Hon är en fenomenal sömmerska och kör ifrån mig med sin handdrivna maskin, medan jag sitter och svär över min el symaskin. Barnen har varit uppfinningsrika i helgen,de älskar att pilla med allt elektriskt, tända och släcka, stänga av och knäppa på kyl och frys osv i all oändlighet. De har ju aldrig haft sådant där de kommer ifrån, men det är ju ingen orsak att de ska fippla med de hela tiden. Utmattad av diskussionerna somnade jag på Saras säng och Noah somnade på golvet. När jag vaknade hade vi en gäst i rummet, en jättespindel, grov och hårig, sådan som man kan beskåda på Skansenakvariet. Min hjälte Noah ryckte snabbt av sig sin sandal och dödade spindeln. Ett riktigt drama, jag är inte alls rädd för spindlar, men har väl ändrat inställning lite efter detta möte.

På Söndagen fick vi besök av Kajsa Adu och hennes familj. Kajsa är ett uppskattat inslag bland oss nordbor och andra också för den delen, då hon ligger bakom gruppen Ghanasvenskar. Där kan man slänga ut en fråga om ditt och datt, förslag på ställen att besöka, någon bra restaurang, var man kan köpa sånt man inte själv hittar osv. De gick upp till vattenfallen och vi andra skulle gå upp en lite stund senare, men, men det blir inte alltid som man tänkt för regnet kom och då har man inte mycket att sätta emot. Så det blev en kort visit, men jag hoppas se dem snart igen.

Kajsa, Isaac och Selma

På kvällen när de åkt och jag väntade tillbaka volontärerna så fick jag på fem minuter jättehög feber och frossa.

I dag känner jag mig trött, ledsen och ensam. Är på sjukhus igen med mitt förbaskade ben som bara vägrar att bli bra. De såg lovande ut ända till i Söndags, såret hade läkt ihop så fint och såg torrt och bra ut. Men skenet bedrar, på Måndag morgon var det blårött och svullet som bara den. Alla tjatade om att jag skulle åka till sjukhus, men jag var i så dåligt skick så det gick bara inte. Men igår morse var det bara att åka iväg. Fyra doser antibiotika, ingen synbar bättring, nu ska jag ha 50 (femtio) doser av ett penicillin och 12 doser av ett annat. Allt snyggt och prydligt serverat intravenöst under de kommande 48 timmarna. Det är ju naturligtvis underbart om jag äntligen blir av med ”vaddetnuär”, men jag kan ju aldrig bli sjuk igen, för jag kommer att vara totalt resistent mot all behandling

. Så bor jag. Detta är ett privatrum för 60:-/natt. Man behöver ju inte göra situationen värre än den är genom att sova i en sal med 10 andra. Fel tänkt, efter som det inte finns något system att påkalla uppmärksamhet.

Wisdom har varit hit med lite grejor, här ska man ha med allt själv. Har man ingen som kan komma med mat och vatten så får man betala för att någon ska gå och handla. Handduk, tvål, sänglinne ,kudde och annat smått o gott ska också medtagas. Eftersom jag inte visste att jag skulle bli inlagd så hade jag inte med något.

Lite gladare blev jag efter att ha pratat med dem i Wli, volontärerna är suveräna och håller ställningarna. Louise frågade om jag ville ha sällskap, men jag väntar tills jag vet när jag kan åka hem. Barnen berättade med inlevelse att de hade fått stryk av Louise idag. Jag sa till dem att de skulle ta sig en funderare på detaljerna kring det. Ja, de är rara.

  Buset ;)

Så blev det en ny dag torsdag 28/11 kan jag läsa. Det gick inte att få internetkontakt när jag skulle lägga ut på bloggen, så det fick vara. Idag peppar, peppar ser benet lite bättre ut, eller kanske jag bara vill tro det. Jag förstår i alla fall att jag kommer att bli kvar här ett tag. Jag ser det positiva i det då och det är att jag får jobbgrejer gjorda som har legat allt för länge. Jag tappar lite mark när jag inte har möjlighet att komma ut på nätet. Människor idag vill ha snabba svar. De vill inte sitta och vänta på respons på sin volontäransökan i många dagar, i något fall mer än en vecka. Det skulle inte jag göra heller! Finns det inte mjölk att köpa i en affär, så går jag till en annan, simple. Nu väntar jag på att Sara och Wisdom eller kanske någon annan som har tid, ska komma med kaffe!!! Ja, ja de har väl lite annat med sig också hoppas jag.

Under Januari och Februari kommer det många Västmanlänningar till min lilla by så jag passar på att hälsa Matilda Trädgårds , Anki Palerby, Yasmine Rudolfsson, Hans Johansson, Herr Frodeson ,Herr Törn och Fröken Wikström (de tre sistnämnda har flera förnamn och ingen närmare presentation har gjorts ännu därav artigheterna) varmt välkomna till Ghana och Wli. Det kommer att komma fler än dem under just den perioden, så det blir fullt hus. Det gillar jag.

Rubriken kommer sig av Sara´s uttryck satfläsk, när det är något som är fel. Det har varit användbart här på sjukhuset när det gör så himla ont och man behöver säga något som ingen förstår, inte ens jag själv.

Jag vill passa på att tacka er som skickat julklappar och annat smått och gott. Tusen tack. Jag behöver all hjälp jag kan få, så jag är glad och tacksam. Lena i Västerås kommer att skicka ner paket nu så vi tror att det kommer att komma före jul.

Denna vecka har jag haft två riktiga blodtryckshöjare, nu för tiden är jag en cool tjej så det krävs en del för att få upp trycket. Idag har jag varit arg, nej fel, fel jag har varit och är skitförbannad. Jag har varit kund i Sparbanken (nuförtiden Swedbank) i 40 år blir det nästa år. Men där ska man fortfarande stå med mössan i hand och buga. Nu är det färdigbugat ! När jag startade verksamheten med volontärerna så kunde jag välja att sälja paketresa, dvs ordna biljett, transport på plats, mat och boende. Eller att låta varje person fixa allt själv och bara komma mot en kostnad för volontär-placeringen. Kontrollfreak som jag är tyckte jag att helhetslösningen passade min verksamhet bäst, så jag gjorde en anmälan av verksamheten till kammarkollegiet där man ska ställa en garanti, för att kunna säkerhetsställa både för resenären och för mig själv om det uppkommer problem med flyg osv. Garantin ska ställas i bank eller försäkringsbolag, så jag satte över den summa som kammarkollegiet gett mig, till mitt företagskonto. Garantin skulle vara ställd för två månader sedan och jag kopplade in min bokföringsbyrå (ingen skugga ska falla över dem)  och banken för att säkerhetsställa mig att det blev gjort. Ett vitesföreläggande kom och jag skrev under delgivningen och skickade in den, då jag inte var det minsta orolig för detta skulle ju banken fixa med en knapptryckning.

 Här är jag fortfarande cool, intet ont anande på väg ut till min ö. Fotograf Jennie Rosendal

Det som retar mig är att pengarna går till staten, samma stat som betalar den enda skattefinansierade biståndsorganisationen i Sverige, SIDA. Jag skulle önska att uppdrag granskning kollade vad som hände med de miljoner, många miljoner som skulle gå till utvecklingen av sophanteringen i Ghana. Bara som ett exempel på hur man missbrukar skattepengar. Jag får väl bara hoppas att mina pengar inte går till någon gråtande f.d generaldirektör på Röda Korset som förskingrade en massa miljoner, ”min familj krävde ju en rimlig levnadsstandard” var den idiotens försvar för det. Jag har många andra exempel, men man kan inte kriga alla krig!

Jaha, mina läsare det var en annan sida av mig. Nu återgår jag till min värld igen. Nya volontärer kommer in, senast Louise och Viktoria från Värmland. Det känns tryggt och bra, två tjejer med fötterna på jorden. Clara har också kommit för en kortare tid, hon var redan i Ghana för ett annat projekt men var nyfiken på att komma upp till byn i några veckor. En bybo, en tjej som heter Filli har börjat att jobba med oss. Hon ska vara husmor i barnhemmet, konstitutionen kräver en sådan. Vi behöver ju någon som är på plats när vi åker omkring och det gör vi! Just nu är jag i Accra för sjukhusbesök med mig själv och för att de har lagat min havererade dator. En ny skärm och den är som ny. Rent o snyggt en stund ;) Här kan de laga allt och återvinningen är något vi borde lära av. Hade jag varit i Sverige hade datorn varit på soptippen nu. Planerna smids så sakteliga för nya barnhemmet. Det börjar kännas pressat nu att komma igång, jag har barn som väntar på att få flytta in, men jag vill inte släppa in någon innan jag har ett eget hus. Oscars syster ska dock få komma för de är viktiga för varandra.

 Louise och Viktoria i ivrigt samspråk. Jag och vår ständige följeslagare Papa i bakgrunden. Fotograf Jennie Rosendal

Det känns som jag har trampat i deg, men så plötsligt lossnar allt och samtidigt. Min turlicens ligger klar i Ho för att hämtas upp. Med den har jag rätt att köra runt turister på olika turer. Jag kan Ghana och det ska bli kul att kunna visa andra det jag har sett. Vi ska köra några städprojekt på lite olika platser, så blir det ännu trevligare att ta med gäster dit! Kanske man kan höra med SIDA om det blev något över, det borde det ha blivit.

Det händer så mycket i Ghana nu, nya byggnader poppar upp i en rasande fart, utbudet av vad man kan handla ökar, många har pengar, men ännu fler svälter fortfarande. Klyftan mellan fattig och rik är avgrundsdjup. Trafiken ökar okontrollerat, Stockholmstrafiken känns som en vindpust ,en frisk fläkt i jämförelse. Man har dock inte någon synlig prioritering på vad som är viktigt och inte, alla pratar pengar, men utbildning, skola, framtid, infrastruktur, planering, vägbyggen, motarbetande av korruptionen, osv känns långt borta. Jag bråkade med en polis härom veckan, dagen efter att BBC hade presenterat listan över världens mest korrupta länder. Jag påpekade detta för honom, han skrattade kluckande och sa ” vaddå Ghana som nummer tre på listan över världens mest korrupta länder, i Afrika är vi minsann nr ett”. Jaha, då kom man ju liksom av sig och så var det samtalet över.

Den 20 December blir jag då slutligen permit i Ghana. Intressant. Mitt arbetstillstånd gäller från 19/9 och ett år, så får jag mitt permanenta uppehållstillstånd 3 månader senare, då är det bara nio månader kvar av mitt arbetstillstånd och med den här takten är det då dags att börja arbetet med att förnya det i Januari. Så dagarna går och resorna upp och ner mellan Wli och Accra blir många. Men det är väl så här våra invandrare i Sverige har det. Inte lätt med andra ord.

Förra veckan innebar ett tråkigt avsked när Jennie Rosendal åkte hem till Västerås, efter att ha varit hos oss i en månad. En månad som bara försvann, fort, fort. Hon kom så snabbt in i familjen, så hon hann aldrig att kännas som ny. Hon har tagit de mesta av bilderna som följer med dagens blogg. En jätteduktig fotograf är hon! Barnen frågar efter henne, det är så svårt att förklara avstånd, Sverige, kallt, flygplan, för våra barn med de referensramar som de har. Vi har haft många diskussioner om hur de många avskeden kommer att påverka barnen, men de ser ut att klara det bra så här långt. De har ändå mer trygghet hos oss än vad de någonsin haft, så de landar i det på något sätt.

Alla är äntligen friska nu och jag måste, måste ta tag i den terapeututbildning som jag läser på distans. Den ska väl vara lite av min pensionsförsäkring, att hjälpa och stötta sargade själar, här eller i Sverige någon gång i framtiden. Jag ska bli mormor igen för andra gången och då far tankarna ibland iväg på vart jag ska vara. Men det får tiden utvisa. Jag skulle hur som helst behöva ha en redig man vid min sida, en sådan universalgubbe som kan användas till allt. Han ska klara värme, vara cool, klok och sansad. Så om ni har någon kandidat på lut skicka honom till Afrikalandet. Jag har inte så mycket tid ,men nån gång kan jag väl prata med honom ;)

Lite fler Jenniebilder som man blir glad av.

 Moses har lånat mina glasögon.

 

 Oscar och såpb

Det blir mycket skrivande om diverse vedermödor, men jag har varit i ett stim av sådant nu. Jag vill inte kalla det motgångar för det är inte riktigt så. Utan det är mera som en skuggig del av livet. Jag försöker att påminna mig om att leva här och nu och jag tror att det är lättare att leva så här än vad det är i Sverige. Det går inte att planera för morgondagen, självklart kan man ha en plan men det är inte så ofta det blir som man har tänkt. Jag kan känna mig lite avundsjuk när jag hör hur andra hinner vara med på olika evenemang. Det händer ju någon gång ibland att jag blir inviterad, men jag kommer sällan längre an till ett hövdingamöte. Men det är ju alltid trevliga tillställningar. En och annan begravning hinns också med, byn är så liten så det förväntas att man kommer förbi och deltar en stund.

Pojkarna vill så gärna gå till kyrkan, de är uppväxta med det. Jag har påbörjat en liten undersökning om vilken kyrka som kan passa oss alla. Vi har inte mindre än sex kyrkor i byn och med olika inriktningar. Noah beskrev väldigt målande hur hans upplevelser av kyrkan har sett ut, han låg på golvet och sprattlade och pratade tungomål. Jag vet ju vad det handlar om, men ska inte fördjupa mig i någon beskrivning av det. Jag kan bara säga att den typen av kyrka är helt utesluten! Men som sagt det blir ändå en aktivitet att se fram emot.

 En av kyrkorna i byn

Jag är i Accra fortfarande. Jag åkte hit förra Torsdagen och sedan mötte vi upp de nya volontärerna och åkte så till Ada Foah som jag skrev om tidigare.

På Måndag åkte volontärerna tillbaka mot byn ,jag stannade ytterligare en natt i Ada Foah för ett möte dagen efter och sedan åkte jag till Accra. Efter att jag nu fått mitt arbetstillstånd så är det dags att fixa med uppehållstillstånd. Det har jag fixat med ett år nu och förra gången jag var till immigrationen så började jag att tjuta av frustration för att det fortfarande saknades papper. Då blev de så förskräckta så de gjorde en lista med vad jag behövde. Så glad i hågen och med alla papper på plats (efter många resor hit och dit) så kom jag då återigen till immigrationen på Tisdag.” Företaget som du arbetar för ska skriva en ansökan för din räkning”, sa damen bakom disken. ”Jamen det är ju jag som äger företaget”, säger jag. Det spelar ingen roll, säger hon. Du menar att jag ska ansöka om att jag ansöker om uppehållstillstånd, frågar jag. Nja inte riktigt så, säger hon. Men riktigt hur, svarar jag. Jag förklarar att jag bor långt bort i skogen och inte kan åka till Accra hur som helst. En av dina anställda kan skriva en förfrågan för din räkning, säger hon. Nu handlar det om urkundsförfalskning, för min ende anställde finns i Wli. Men nöden har ingen lag. Jag lämnar och åker till sjukhuset med mitt ben som har pinat mig i några dagar. Penicillin och omläggning. På Onsdagen ligger jag mest för såren gör så himla ont. Idag Torsdag samlade jag ihop mig igen, planen var att lämna in de sista papperet och åka tillbaka till Wli. När jag kommer till immigrationen ler damen elakt mot mig och säger ”och så ska vi ha en hälsodeklaration”. Men varför sa du inte det i Tisdags, frågar jag. Jag har ju redan lämnat in en hälsodeklaration för mitt arbetstillstånd och det har jag ju redan fått, så det måste väl duga som bevis på min hälsa. Nix, du måste lämna in det igen, säger hon. Jag vänder om och går bara, min chaufför ruskar på huvudet och jag säger, säg ingenting på en lång stund nu. Han kör mig till sjukhuset. Det finns ingen kopia i min journal, men jag kommer på den fiffiga iden att jag ska åka tillbaka till immigrationen och gå till kontoret för arbetstillstånd. Åter där smyger jag förbi elaka damen och hamnar hos två trevliga damer på nämnda kontor. De har uppskattningsvis 60 000 papper på en yta av 14 kvadratmeter. Det är papper högt och lågt, man ser bara näsorna på damerna för alla papper. De bläddrar och söker, men det är ju en askungenuppgift att hitta något i denna röra. Jag återvänder till sjukhuset igen för att försöka att blidka dem att snabbt göra ett nytt hälsointyg. Det går inte för sig säger mannen i luckan, du måste göra om hela processen. Processen innebär provtagning med lång väntetid på svar, lungröntgen och allt annat så ingår i en hälsodeklaration.

Då, just då har jag fått nog. Jag frågar vänligt mannen om han möjligtvis har ett rep att låna ut. Han tittar frågande på mig och säkerhetsställer sig om att jag frågat efter ett rep. Ja, svarar jag. Jag avser att hänga mig här och nu och för att kunna göra det så behöver jag ett rep så om du vänligen kan ombesörja så att jag kan få låna (jag trycker särskilt på låna) ett sådant. Jag blir omedelbart skickad till läkarens rum och vips så har man hittat alla underlag som krävs för att hon ska kunna skriva ut en ny hälsodeklaration. Mitt onda ben har jag hunnit att glömma i röran men hon gör mig uppmärksam på att det ser hemskt ut. Jag tar bort förbandet och det är ingen trevlig syn jag möts av. Hon sätter in ytterligare två penicillinsorter, jag får en spruta i rumpan. Hon kollar mitt blodtryck och ojar sig över att det är väldigt högt. Fan tro´t säger jag, men på svenska för jag vet inte hur man säger det på engelska och det var väl tur det. Att återvända till immigrationen kändes som en allt för stor utmaning, så det blev hotellrummet. Imorgon ska jag ge mig i kast med immigrationen igen och bara vara god och glad.

Efter allt jobbigt så har jag tittat på lite bilder som bästa Jennie har tagit. Hon är bara en sådan himla bra fotograf. Man blir glad av hennes bilder.Tjejerna håller ställningarna uppe i byn. Barnen mår bra och det är gott att höra det. Det är mycket bus, men så ska det vara. De ska känna att de är barn. I Ghana är tiden som barn så kort, allt för kort känns det som.

 

 

Moses på rymmen

 

 

 

  Och tillbaka

 

Jennie, Noah och Oscar

 

På Onsdag åker Jennie tillbaka till Sverige igen, det känns så tråkigt för hon kom snabbt in i familjen. Hon är ytterligare ett bevis på att en månad som volontär är en väldigt, väldigt kort tid. Precis när man kommit in i vardagslunken så är det dags att åka hem.