kataghana.blogg.se

Resan tillbaka till Ghana, har gått väldigt smidigt. Värst var dagarna innan då det var bråda tider för att hinna med allt. Det gjorde jag inte riktigt, men nu kommer det ju ner folk hela hösten, så jag känner mig lugn med att saker kommer ner. Förutom volontärerna så kommer det en del andra som ska hjälpa till med olika saker.Jag ska få hjälp från Sverige med att starta upp turistturerna och några kommer för att hjälpa till med grunden till husen, varav ett blir barnhemmet som kommer att ersätta det som ska vara temporärt barnhem fram till i Mars-April.

Jag börjar att läsa teologi nästa vecka och hann inte att få med mig kurslitteratur, men det hoppas jag också att få ner med de som kommer.

Med 125 kilos packning kom jag med benäget bistånd äntligen iväg. Satt som på nålar på vägen till Arlanda, då incheckningen,när man har så mycket bagage ska ske senast 3 timmar innan flyget går. Det blev ett akutstopp i Västerås då jag kom på att jag glömt att köpa sandpapper. Varje kvinna med lite självaktning ska äga sandpapper. Skämt åsido, det kan man köpa här också, men jag ville ha med så jag slipper åka runt i Accra och handla. Väl på Arlanda så tog det tvärstopp i incheckningen för mitt visum löper snart ut,

Jag-  ja men det gäller fortfarande. Det blev snabbt en prestigefråga då damen bakom disken tillhörde kategorin "visomaldrigharfel", så hon tillkallade chefen (en man) som undrade vad problemet var,

Chefen- hennes visum gäller så varför står hon här?

Kvinnan gjorde ett lappkast och var jättetrevlig och pratade på med mig som om vi var bästa kompisar. Så kom jag iväg, flyget var punktligt, den vanliga mellanlandningen i Egypten hoppade man över, av förklarliga skäl. Landade i ett dimmigt och grått Addis Abeba och så småningom i ett soligt, varmt, leende, brusande, härligt Accra ! Så genom passkontrollen, jag hade satt på lite läppstift och ett STORT leende, då jag anade vad som väntade. Tålamodsträningen sparkade igång innan jag ens var innanför dörrarna. En kvinna igen, av samma kaliber som hon på Arlanda, men denna dam hade lite annat i tankarna.

Hon-  ditt visum räcker bara i fyra dagar till.

Jag-   ja, jag vet. 

Hon-  men hur länge ska du stanna

Jag-   det vet jag inte.

Hon-  men när har du retur på biljetten

Jag-   jag har ingen returbiljett.

Hon-  jag vill ju bara hjälpa dig säger hon och teaterviskar att det här nog ska gå bra om hon får en lite slant.

Jag-   nix! och tillägger "över min döda kropp". Jag tycker att det låter så spännande när man säger det på engelska "over my dead body", det blir så slutgiltigt på något sätt. Då kallar hon på sin chef (också en man), de surrar på en stund och jag pillar mig i örat och sedan får jag mitt pass utan ett ord, jag önskar en trevlig dag och går mot bagagebandet. 

Som ett tips till andra resenärer så brukar jag ibland ersätta "over my dead body" med, "i am a member of women against corruption". Jag tror att det finns en sådan organisation, om inte så finns den nu. Det är också lite kärnfullt.

Så var det djävulspackningen då. En vänlig man hjälpte mig att lasta och fort gick det. Så fort att jag fick med en väska som inte var min, men det blev en lagom bra förvirring så att resterande bagage glömde de att kontrollera. Det tror jag var bra!

Sedan bar det iväg och det med besked. Man går via en korridor/ramp med en lutning så att man tar sig från en våning till den under. Med 125 kilos packning + den egna kroppsvikten (för dagen hemligstämplad) gick det utför med en rasande fart, jag for som en vante bakom bagagevagnen. Fann snart ut ett sätt att bromsa och det var genom att köra in i väggarna på ömse sidor. Blev upphämtad av två vänner från Asylum Down, de grymtade också över packningen. Efter en middag med banku och tilapia så avrundas dagen med mina tre grabbar i bädden. Tror förresten att den ena är en tjej.

 

 

Igår hade jag informationsmöte på Stadsbiblioteket i Västerås. Informationsmötena är öppen för alla, det blir en blandning av information till volontärer, blivande volontärer, men också till sådana som är intresserade av andra kulturer och som vill ta del av bilder från Ghana och det jag kan berätta om landet. Det var drygt 30 personer, vädergudarna höll sin hand över mig. Regn är bra väder när man ska ha informationsmöte.

Det finns inga frågor som är för dumma och återigen blev jag varse att det som är självklarhet för mig inte nödvändigtvis är det för andra. Jag gillar när människor frågar, dels tolkar jag det som ett intresse, dels så blir jag själv påmind om saker som ska göras innan avgång.

Jag tittade på filmen Kon-Tiki häromdagen, egentligen har jag lite svårt för den typen av filmer som är en blandning av spelfilm och dokumentär. Jag vill kunna slappna av och inte behöva fundera spå mycket på handling, orsak och verkan. Den var bra. Ett vanligt uttryck idag är "jag lever min dröm", människor kanske i större utsträckning än tidigare försöker att förverkliga sina drömmar. Thor Heyerdal lade en ny nivå på detta när hans rollfigur i filmen uttrycker "jag lever min teori".

Me like! En ny dimension, min teori är att man kan bidra till något, stort eller litet, utan att göra anspråk på att vara vare sig Florence Nightingale eller Moder Theresa. Det går att göra något även om man är en Katarina ifrån Jämtland. Så jag hakar på Thor, jag lever min teori. Att inte ta sig själv på för stort allvar och att blanda vardag, jobb, vila och umgänge med vänner är ett bra utgångsläge, i alla fall för mig.

 

Vardag i Afrikalandet, dags att diska ;)

             

Ghana är överraskningarnas land, när man minst anar det så gör man oväntade möten. På vägen från hamnstaden Tema på väg upp mot Akosombo, där Voltasjön avslutas med den stora dammen, ser man en spektakulär klippformation.

 

Strax efter kommer man till naturreservatet Shie Hills, där samsas babianer, antiloper, småapor och massor med färggranna fåglar. Inne i naturreservatet finns ett berg, man kan gå in i berget och klättra upp i en av naturen formad tunnel. När man når upp har man en vidunderlig utsikt. Historien förtäljer att här bodde en stam för många hundra år sedan, hövdingastolen finns som en klippformation och det är mäktigt att hoppa upp och sätta sig.

 

Väl uppe vid Atimpoku där man kan svänga av mot Akosombo och dammen, kan man ta en paus vid Aylos Bay, en av mina absoluta favoriter. Jag brukar passa på att bo där när jag har tid, ett underbart ställe att bara vara på!

 

 

 

 

Ute vid vägen strax ovanför Aylos Bay finns det vackert hantverk att titta på och köpa om man så  vill.

 

 

 

Färden fortsätter upp mot Hohoe och ca. 20 km innan finns ett naturreservat med apor. Aporna och människorna i den lilla byn lever i en märklig symbios. När någon människa i byn avlider vet aporna det och samlas i byn. Det är fantastiskt att se den respekt som apor och människor möter varandra med. Apan på bilden heter Daniel.

 

 

Han är flockledare för en av "familjerna". En mycket bestämd man som man ska ge något först av alla, annars är man körd. 

Man avslutar denna tur i Wli med att gå upp i bergen och/eller gå till vattenfallen.

 

 

Cape Coast är ett måste för den som besöker Ghana. Det finns två slavfort i området, Cape Coast castle och Elmina. Slavforten har en ruggig historia som svenskarna har gjort sitt bästa för att dölja i historieböckerna. För någon månad sedan hade jag ett intressant möte på flygbussen till Arlanda. Jag mötte Anne Agarth som har skrivit en bok "Brink - den svenske slavkaptenen" som handlar om Kapten Brink och en av de båtar som transporterade slavar från Ghana. Svenskarna var aktiva i både byggandet av slavforten och som sagt även av slavtransporterna. Vem hörde det på historielektionerna?

 

 

OBS! Läs på skylten ovanför dörren!

 

Men det finns mycket vackert att se i Cape Coast också, fiskehamnen myllrar av människor, lukter och färger. De här båtarna ligger alldeles bakom slavfortet.

 

 

Från Cape Coast åker man vidare mot Kakum nationalpark. Där går man i de otroliga hängbroar som finns högt upp mellan träden. Jag har gått en gång och tänker inte göra om det. Det är väl ingen vidare marknadsföring, men se det som en utmaning!

 

 

 

Mellan Cape Coast och Kakum,man göra ett stopp på Hans Cottage, bra lunch och mycket att titta på. Fåglarna som bygger sina bon är fantastiskt att beskåda och så givetvis dessa vänner.

 

 

Och kusin ödla.

 

 

Krokodilen heter faktiskt också Daniel, precis som apan. Apan har haft namnet i många år, krokodilen är dock döpt efter en Västeråskille som var på Hans Cottage 2011. det är en lång historia som jag tar en annan dag ;)

 

 

 

 

 

Det blir korta intensiva pass av umgängen, folk kommer och går. Alla är på väg någonstans eller kommer någonstans ifrån. Trots att min familj inte är stor så är det sällan vi är på samma ställe. Men plötsligt händer det ;)

Emma och Iris, Anna och Verner samt den viktigaste personen,barnbarnet Teodor. Jag hoppas att hinna träffa dem igen innan jag åker tillbaka till Ghana.

PÅ Lördag var vi till kajplats 16 för att lyssna på Berit Sveningsson Blues, det var bra drag, men för Teodors skull så    drog vi oss hemåt tidigt. Men det blev en skön tjejkväll, med bara Anna o mig, T sov och V jobbade natt.

Igår Söndag var jag och Anna med Teodor till Skansen för att titta på barnens allsång. Det började klockan två och fem minuter i två somnade T, så vi fick själva sjunga med i Zvampsången. "Jag vill bo i en svamp, annars får jag kramp", så nu nynnar jag på den.

 

 

 

Idag har jag fått lite olika frågor om boende, mat, arbetsplatser osv. Det gillar jag, för då blir jag påmind om en del saker som är självklar för mig.

Bild på huset som blir det provisoriska barnhemmet, tills vi byggt det nya. Huset där vi bor, matlagning (banku, som är en deg gjord på majs) mums tycker jag.  En av klinikerna där volontärerna ska jobba. En av skolorna i närheten av Wli. Amerikanska volontärer från en annan stad som kommit för att göra ett dagsverke på kliniken.     

   

 

Alla är så tacksamma för det vi bidrar med, oavsett om det bara är att hjälpa till att köra skottkärra ;)

 

Jag har lagt upp turerna så att det finns något för alla. Vill man bara slappa kan man lägga sig vid lyxhotellets pool och lapa sol. Nån gång då och då när jag blir trött på dammet så betalar jag en hundring (nästan) för att vara daggäst vid poolen. Då leker jag turist och pillar navelludd.

Hur kan man få/ha en relation till en bil? Idag har jag sålt den och det känns som ett steg vidare i livet. Det var så viktigt vem som köpte den och det blev helt rätt personer. Bilen har en historia, 2008 blev jag väldigt sjuk, se läkartidningen Nr 0907 - volym 106, "ordinerades bananer mot saltbalansrubbning". Jag var alltså riktigt illa däran. När jag så småningom vaknade upp och fattade att jag levde och skulle fortsätta att leva , så slog det om i huvudet. Jag skulle bara ha någonting, ett synligt bevis på att jag fanns. Jag tog "bonnpermis" från sjukhuset och åkte ut till Mercedesbutiken i Västerås. Köpte en sprillans ny bil. Helt knasigt hade inte alls något behov av en bil, det hade lika gärna kunnat bli någonting annat, kan kanske vara glad att det bara blev en bil ;)

Men idag har jag gjort slut på den relationen eftersom jag inte gärna kan ta bilen med till Ghana. Jag tror att de nya ägarna kommer att få mycket glädje av sin bil då den är så himla bra.

Jag fick två andra stolliga idéer det året, den ena var att fira min 50-årsdag när jag fyllde 49. Det kom folk från världens alla hörn och den andra var att åka till Ghana för första gången. Alla goda ting äro tre. Bilen, min födelsedag och Ghanaresan fick väldigt bra utfall.