Historien om Oscar
Det har gått nästan två veckor sedan jag skrev det här inlägget. Men när jag läser igenom det så känns det fortfarande ok att damma av det och lägga ut det. Det kommer att ta tid att glömma de här dygnen.
Det blir inte alltid som man tänkt sig, jag skulle ju vara en flitig bloggskrivare. Tiden räcker bara inte till. Vi är uppe runt 5.00 på morgonen och sedan stupar jag i säng vid 20.00, ibland kan jag hålla ut till 21.00. Fördelen med att blogga oftare är ju framför allt att för att få med allt som händer. Dagarna går så i varandra att man glömmer både händelser och dagar.
Jag vet i alla fall att jag fått ta dubbel dos blodtrycksmedicin den gångna veckan och det lär väl bero på att jag varit så upprörd av olika orsaker. Jag börjar i alla fall med att berätta om Oscar. Han har snart varit hos oss i tre veckor. En soft kille har jag tyckt, medan de andra har rasat runt så har han varit som tjuren Ferdinand. Har deltagit en stund i aktiviteterna för att sedan sätta sig och titta på, han har sovit middag ibland och det har jag nog tyckt varit normalt för en 4-åring som plötsligt ska inrätta sig i en ny miljö, med nya människor. Vad jag inte förstod var att vi hade en tickande bomb i huset, sjukdomarna fanns där redan när han kom och väntade bara på att få explodera. Ibland känns det som om jag bara beskriver Ghana i negativa ord, men det förstår ju vem som helst att jag inte skulle välja att leva här om det bara var dåligt. Jämfört med Sverige så finns det mycket som är bättre här. Sjukvården i Sverige är ju många gånger inget som man tar några större glädjeskutt över. Jag har upplevt mycket bra sjukvård här, men också mycket som är dåligt och den här historien kommer inte bara att beskriva dålig vård, utan också dåligt bemötande, arrogans och att man har tappat bort ordet care i begreppet helth care!
Oscar fick feber hög feber och hängde och slängde som en trasa. Han ville inte äta och sov mest. Så vi bestämde att ta honom till sjukhuset i Hohoe. Sara och Wisdom åkte med honom och vi andra stannade i byn med de andra barnen. Sjukhusbesöket tog hela dagen och de kom hem med en malariadiagnos och tabletter mot det. Lite vitaminer och annat. Jag frågade om han fått någon injektion och fick ett nekande svar. Lite fundersam blev jag, man brukar ge en spruta för att snabbt stoppa ökningen av parasiten. Nästa morgon var han fortfarande dålig och då fick jag också klart för mig att han inte fått träffa någon läkare då de varit i Hohoe. Det hade inte hellre tagits något sample (som man tittar på i mikroskop för att se mängden parasiter) Av alla misstag som andra och jag själv gjorde under den här resan så var missen att de inte tagit sampel kanske den största. Hade man gjort det direkt hade alla också förstått att det var akutare än akut. Vi bestämde att ta Oscar till kliniken i grannbyn eftersom besöket i Hohoe varit så fruktlöst. Kliniken har en skitstövel till sjuksköterska, något som vi erfarit vid tidigare besök, men nu handlade det om ett sjukt barn och det fanns inte tid att vara kräsen utan det var bara att köra. Wisdom tar Oscar till kliniken. Han pratar bara enstaka ord engelska och i det tillstånd han befann sig i så var det viktigt att han kunde göra sig förstådd. Jag åker efter till kliniken och in i behandlingsrummet där man är i full gång med att ge honom dropp och injektion. Han kräks och sjuksköterska hävdar med en dåres envishet att man inte ska hålla på vända på små barn, utan att han ska ligga på rygg och kräkas. När jag försöker att memorera så tror jag att det är här jag får första utbrottet. Jag greppar ungen och vänder honom i framstupa sidoläge, nåt som jag tror att de flesta i Sverige har koll på. Jag säger till sköterskan att jag vill ta honom till ett privatsjukhus och frågar om han kan rekommendera något. Han blir väldigt kränkt och undrar vad jag tror att de kan göra som han inte redan gjort? Så frågar jag om han verkligen kan ta det fulla ansvaret för att vi tar hem honom igen och väntar med sjukhuset. Ja, svarar han det här blir bra så var lugn du bara och åk hem och låt honom sova och så kommer ni tillbaka imorgon så ska vi ta ett sample. Vad då ta ett sample, då får jag klart för mig att man än en gång behandlat utan att kolla mängden parasiter. Nästa morgon åker Sara och Wisdom till kliniken för att ta samplet, Oscar är dålig men sjuksköterskan vägrar släppa dem vidare till sjukhus. Han sätter ett glucosdropp, till ingen nytta. Då säger Sara att de har beslutat att åka till sjukhus, sköterskan vägrar släppa ungen, Sara ringer mig och säger att” nu tar jag ungen och åker oavsett vad de säger” (Civilkurage i sin prydno). De får tag i en taxichaufför som när han hör hur akut det är försöker att ta 15 ggr så mycket betalt för att köra dem 12 km. Jag är i Wli men hör på Sara att det brinner i knutarna så jag rusar ut och kapar en taxi, med hot om något onämnbart så kör han efter en del tjafs iväg. Vi kommer ifatt dem i Hohoe och då har det hamnat på ett apotek och inte på ett privatsjukhus.
Senare ska vi få veta att det var ett privatsjukhus, men att man driver det under täckmantel för att inte bli störd av myndigheterna. Jag får femte utbrottet och säger nu måste vi bara hitta ett privatsjukhus. Varför var det så viktigt med privatsjukhus kanske ni funderar. Men det här är det ultimata landet att använda uttrycket ”money talks” i. Nu har vi hunnit att bli så många så Wisdom åker ut med buller och bång för att på egen hand ta sig till Kpandu. Det har nämligen dykt upp i mitt huvud att jag hört en del positivt om sjukhuset där. Vad vi inte heller vet i det här ögonblicket är att läkaren på sjukhuset i Hohoe står beredd att möta oss när vi kommer dit (dit vi alltså aldrig kommer). En av kvinnorna i huset i Wli har ringt sjukhuset efter att jag gråtande av frustration gett de stackars tanterna i huset en skopa ovett för den urusla sjukvården och galna taxichaufförer som utnyttjar en svår situation. På väg ut ur Hohoe ringer jag min revisor och skattemyndigheten, verkar kanske ologiskt, men här är det logiskt, för att höra om ide’n med Kpandu är ok eller om det vet om något annat sjukhus. Alla håller på Kpandu så vi kör på det. Jag våga nästan inte vända mig om och titta på Oscar, nu är han alltså riktigt dålig. När jag tittar på honom så far en tanke genom huvudet men den fastnar inte så jag skaka bara av mig det och det skulle visa sig vara ödesdigert. När vi kommer till Kpandu så börjar den ständiga kampen att få en korrekt vägbeskrivning. Vi frågade några efter vägen, de pekade åt lite olika håll, men efter att vi vänt om en gång så var vi då vid sjukhuset S:t Patricks. En sköterska skulle absolut bada Oscar innan han skulle träffa doktorn, så det var ett himla hallå. Eftersom vi sedan hade med oss sjukdomshistoria om malaria, så fortsatte man att behandla för det.
Uppmärksammar man malaria i tid så är den inte svår att behandla och många hinner inte bli särskilt sjuka. Det kan i början kännas som en förkylning och det är väl en av orsakerna till att det ibland tar lång tid innan man förstår vad det är. Malaria är en sådan sjukdom som man helst ska ha behandling emot innan man ens vet att man har det. Man jobbar ofta på det sättet också att man sätter in behandling trots att det inte är bekräftat.
Behandlingen fortsatte han fick en säng och vi fick veta att han skulle bli kvar över natten. Vid det laget hade Wisdom och Joyce (kvinnan som ringt sjukhuset i Hohoe, anslutit sig) Efter någon timme åker alla utom Wisdom och jag tillbaka till Wli, där Jennie är ensam med de andra barnen. Francis, som jobbar med oss kommer tillbaka med lite förnödenheter. Under tiden har vi haft fullt upp med en kräkandes Oscar, han himlar med ögonen och är stundvis inte kontaktbar. Sjukhusets lab är ur funktion får vi veta. Jag tänker blodprov och så susar tanken förbi igen, den som jag inte kan fånga. På kvällen åker jag till ett guesthouse och vi bestämmer att Wisdom ska ringa om och så fort det händer något, annars ska jag komma nästa morgon och lösa av dem. Strax efter 12 på natten ringer han och säger bara att jag måste komma. Tre minuter senare ringer Francis och frågar om jag är på väg. Nu förstår jag att det är riktigt illa. Jag tror att han är död men vågar inte fråga när de ringer. Hemska tanke. När jag kommer några minuter senare så kommer de rusande och stoppar taxin för att hålla kvar den. Vi måste byta sjukhus, för nu ska blodprover tas. NU ska blodprover tas. Jag ber sköterska att ringa de andra sjukhuset och förbereda dem på att vi kommer. Oscar krampar och är så stel så det går inte att böja in honom i bilen utan vi får stoppa in honom med huvudet före. Det är som att skicka in en planka. Han flämtandas och för första gången ,jag kommer att hinna tänka tanken många gånger under de kommande 10 timmarna, tänker jag att han inte kommer att klara detta. Ögonen rullar runt, runt och när han krampar så är det bara huvudet och hälarna som tar i underlaget. Sköterskan har förstås inte ringt för att meddela dem, de kom att kosta oss onödig tid.
Sträckan mellan sjukhusen är ett par kilometer. Men det kändes som hundra mil. Vi tutade och en snigel till grindvakt släpade sig ilsket fram och gav oss onda ögat för att vi stört hans nattsömn. Vid det här laget hade jag hoppat ur bilen för att skynda fram en bår. Hahaha, trodde jag. Alla sov jag skrek emergency, time to wake up. Oscar spydde ner Francis och en sköterska tog så motvilligt emot oss. Hon skulle absolut ha ner Oscar i en rullstol och det gick ju inte att forma honom så han kunde sitta. Men det skulle hon göra ändå, så det så. Jag fick tag i en äldre man som såg ut att jobba där och sa tydligt, jag kommer att hålla dig ansvarig för allt som händer nu. Se till att låsa fast sjuksköterskan så vi får barnet under vård. Han fick fram en bår med blixtens hastighet, men då stod sköterskan bredbent framför båren och sa, han ska ingenstans innan ni har hämtat en tom journal så de har något att skriva i. Men människa är en pappersfolder viktigare än ett liv. Nej sa hon, men här har vi våra rutiner. Då var det dags att ta till våld. Jag knuffade undan henne och sedan ryckte vi båren och sprang som galningar mot barnavdelningen. De sträckte lojt på sig och jag röt återigen att det är dags att vakna nu. Ni har en patient och om ni tittar på honom så ser ni att han är döende. Vid det laget slog hans hjärta huller om buller ibland inte och ibland i en väldig fart. De började behandla för malaria och jag sa skit i det, det måste vara något mer. Ta blodprover snabbt. Snabbt, snabbt, snabbt hur stavar man till det. Sakta lunkade sjuksköterskan iväg, jag ropade kortkommando. Du går ingenstans! Ta ett blodprov. Nja jag vet inte om labbet kan ta emot. Ta hit kanyljäveln så gör jag det själv. Först när jag ryckte provröret ur handen på honom så började han att fatta att det var bråttom. Jag sa, han dör om vi inte gör något. DÅ fångade jag tanken. Tyfoidfeber, tyfoidfeber sa jag till sköterskan. Nej sa han, jo sa jag testa för det, bara gör det och så ska han ha blod. Vi har inget blod sa han. Nej men tre presumtiva blodgivare, svarade jag. Snabba ryck, Wisdom och Francis rusade till labbet och blev blodgrupps testade. Francis högg på det så han fick lämna blod bums.
Nu hade jag äntligen fått fart trodde jag. Så kommer Francis tillbaka och de skulle dröja länge innan de hade ”översatt” hans blod så det passade. Ja de har ju blod redan säger han, men de tar ju gärna emot mer. Då har de Z>s#¤%&%¤ blod, men tar sig tid att fylla på blodbanken. Mera blodtrycksmedicin innan jag får en stroke tänkte jag. Tog medicin och tre djupa andetag, sedan sa jag till sköterskan, jag hör att ni har blod och du ska gå och hämta det NU! Nej sa han,han på labbet behöver tid nu för att fixa till Francis blod. Jag fick ögonen på lådan som de bär blod i, så jag tog den och sa, endera går du eller så gå jag själv. Han gick och hämtade det sedan sattes blodet under hot! Han blev inlagd på avdelning. Oscar är vid det här laget helt borta och krampar var 30 sekund. Sköterskorna glammar och pratar fotboll. Efter att ha försäkra mig om att tyfoidtestet är pg går jag för att sova en stund. Jag har bett alla att be för Oscar och vi har med hans pastor på telefonen en stund.
På morgonen har provsvaret kommit och man sätter in intensivbehandling mot tyfoidfeber, malariamedicineringen fortsätter, blod för anemi och slutligen för blodförgiftningen som är en följd av tyfoidfebern. När jag sitter och tittar på all medicinering så funderar jag över hur den lilla kroppen ska orka med allt detta.
Det går ett par dygn och sedan börjar Oscar att kvickna till. En vecka senare är det en skakig och medtagen, men mycket lycklig Oscar som äntligen kan komma hem igen. Den första dagen sa han inte mycket han bara log!
Dagarna hamnar huller om buller
Varför får man för sig att starta ett barnhem? Volontärerna , barnhemmet och andra verksamheter runt omkring det skulle liksom vara en bisyssla. Turistnäringen, guesthouse och utflyktsverksamheten ska vara det som jag ska leva på. Nu är det inte riktigt så, men det får väl ta sin tid. Jag hade kanske kunnat starta mina projekt i omvänd ordning, eller så inte?
Men då hade jag ju missat mina underbara volontärer, just de som har varit, som är och som ska komma. För mig har det varit viktigt att försöka träffa dem innan de kommer till Ghana och så långt är Erik den enda som jag inte hade träffat innan. Det är bra att ha en kontakt innan för det är tufft att vara i främmande miljö. Allt är annorlunda. Människorna, språket, lukterna, maten, ljuden ”name it”. På Onsdag sticker jag och Sara till Accra för att hämta upp Jennie på flygplatsen, men innan dess ska vi till immigrationen för att fixa nytt visum till Sara och jag ska hämta mitt uppehållstillstånd. Jag ska försöka att hinna ordna mitt ghanakörkort också, men det är kanske att önska för mycket att det ska hinnas med på samma dag. Vi har beställt choklad och lösgodis från två av varandra ovetande källor i Sverige. Så Jennie kommer att ha med stora ransonen. Onsdagnatten på hotell i Accra kommer att handla om en av de sju dödssynderna, frosseri!!! Mmmmmmmmmmmmmm………..marabou. Munvattnet rinner redan. Nästa gäng som kommer ska få ta med julgran o pynt till den. Gården är perfekt för att ha granen på och i December är regnet över, så den kan stå ute dygnet runt. Om någon har kulor o glitter får ni gärna kontakta Lena på 0720136712, små julklappar i glansigt papper mottages gärna. Med små menar jag ett inslaget suddgummi, ett paket med ett par blyertspennor, en liten pennvässare och sånt smått som även svenska barn var nöjda med för sisådär 50 år sedan.
Noah och Moses hade börjat fungera som ett team när Oscar anlände i Fredags. Det blev inte så långvarigt dock. Moses fortsätter att skrika så fort någon annan äter och Moses och Oscar slåss hela tiden. Med facit i hand skulle vi ha låtit Moses landa lite mer innan vi tog in ytterligare ett barn. Men nu vet vi och det ska få ta tid nu innan något fler barn kommer. Oscar är 4 år och det barn som vi planerar för är hans lillasyster, för att ta emot ett sådant litet barn behöver vi få in någon fler som kan jobba med oss. Så en av granntjejerna, ska förhoppningsvis börja nästa vecka.
Alla barn blir glada och förnöjsamma av utflykter, jag och Sara bestämde att det är så! Så vi drog iväg till Tafi Atome som är ett område i regnskogen där man värnar särskilt om apor och dess fortlevnad. Det är alltså inget zoo eller inhägnat område, men apor är ju flockdjur så samlat man ihop några på ett ställe och skapar bra livsbetingelser för dem så bor de kvar utan att man behöver hägna in området. Aporna lever i symbios med bybefolkningen och de har respekt för varandra! Vi tog med bananer för sånt gillar ju apor. Efter 5 minuters promenad kom de så svingande i lianerna. Det var nu vi skulle höra klingande barnskratt, men Oscar drog igång värsta skrikandet som det bara inte gick att få stopp på och vår kära Moses som sympatisera med alla i alla lägen hakade ju på bara för den goda sakens skull. Noah var dock överlycklig, trallade och sjöng och matade apor! Cirkus Kata.
Men när alla hade lugnat ner sig så blev det till slut en riktigt lyckad utflykt. Oscar somnade på vägen hem. Man får inte glömma att han bara är 4 år. Barn blir ju vuxna så fort här, på gott och ont.
Man ser vem som inte är så intresserad av att komma i närkontakt med aporna!!
Sista bananen !
När vi kom tillbaka till Wli var det mycket kvar av helgen, så Sara bestämde att ta med barnen till vattenfallen och tälta. Så väskorna packades och vår vän Francis fixade tältet. Det är ca 40 min promenad till fallen, men eftersom miniligan var med och var och en bar sin egen packning så tog det ”lite” tid.
Vad som sedan hände där vet jag inte mycket om, eftersom jag själv stannade i byn och softade. Tidigt på Söndag morgon packade jag ägg, torkad fisk, peppar och bikini och så gick jag också upp till fallen för att ansluta till de andra. Jubel när jag kom, men i ärlighetens namn tror jag att det handlade mer om den medhavda maten än om att jag kom. Vi badade och stojade, men det blev tyst när en orm kom och simmade förbi, då var det dags att gå upp på land!
Vi blev kvar till eftermiddagen, det var strålande väder och ingen ville gå hem. Så småningom var det ändå dags. Grabbarna följde med mig och det gick bra tills vi hade ca. en kilometer kvar, då gick Oscar i strejk. Han slängde packningen och sprang iväg, Moses anpassade sig till aktuellt läge och slängde också han sin packning. Mycket packning och inga bärare! En rastaman som håller till i en hydda efter stigen upptill fallen, hade fångat upp Oscar till hans stora förnöjsamhet, de satt och snickrade när vi nådde fram. Som utslagna hjältar nådde vi hem och än en dag hade passerat.
Moses är den ende av barnen som har någon av föräldrarna i livet. Hans pappa lever och arbetar i byn. Han kom upp till fallen när vi var där. Moses led, man undrar vilka tankar som for igenom huvudet på honom när han såg sin pappa. Det är mycket som är svårt att förstå och för en femåring så blir det ännu svårare.
Sara, Noah, Oscar och Moses.
Mat gillas !!
Noah 1
Det var med stor spänning vi åkte för att hämta vårt första barn till barnhemmet. Man kan ju tycka att det ska vara enkelt att ha ett barnhem i ett land där det finns ett sådant stort behov av det, men tyvärr är det så att det finns oseriösa människor inom de flesta områden. Många tror att man startar barnhem som en affärsidé, man visar upp det och vips så har man en drös med donationer/bidragsgivare. Det gör också att intagnings kriterierna är lite ”skumma”. Man tar in barn som egentligen kanske skulle kunna få sina behov tillgodosedda på annat sätt, allt för att fylla ut med barn. Det kanske låter som en orättvis generalisering, men jag tror inte att jag är så långt ifrån sanningen.
I konstitutionen för mitt barnhem framgår det väldigt tydligt att det endast är barn med ett långsiktigt behov av stöd och hjälp som kan komma ifråga. Jag vill alltså inte att barn ska flytta in, jag ska ”göda” upp dem och sedan hämtas de hem för arbete på gården när de är stora nog. Så ska vi inte ha det! Men det är sannerligen ingen lätt uppgift att bedöma vem som har ett behov. Skulle man se sig om i världen och koncentrera sig ”bara” på barn som behöver stöd och hjälp i allmänhet så är ju behovet oöverskådligt även i vår egen lilla ankdamm Sverige!
Noah mötte jag första gången i Februari i år. Jag var till hans skola i ett helt annat ärende. Han hade ett stort, mycket djupt, infekterat sår på ena benet som det kröp saker i. Man får inte vara känslig här, då blir det jobbigt. Jag kidnappade honom och åkte till närmaste klinik och sedan fick han bo hos en av skolans lärare under rehabiliteringstiden. Jag var tvungen att åka tillbaka till Sverige för att fixa med lite inför flytten, men han var högst upp på min lista av ”att göra” när jag återvände. Men först skulle vi fixa till volontär och barnrummen så det var klara för inflyttning. Jag hann att träffa Noah några gånger utan att han hade vetskap om min plan, att han skulle flytta till barnhemmet. Han var mycket otillgänglig, om han sade något så var det på hans språk ewe. Så jag sade till alla att han inte kunde engelska och var mycket uppbragd över att han inte fått lära sig det i skolan. Så var allt klart för att erbjuda honom att komma till oss. Så vi åkte till skolan och jag fick tolkhjälp för att fråga om han kunde tänka sig att lämna byn för att flytta till mig i Wli. Han svarade ja direkt. Dagen efter var det möte igen vid skolan då Noahs anhöriga hade letat sig fram från regnskogen. Han kommer från ”ingenstans”, långt från skolan och det är bara familjens hus där. Det var en tuff väntan medan farfar och pappas bror och ena sidan och moster och hennes man, som representerade moderns sida, diskuterade för och emot. Men så kom det tillbaka från sin överläggning och meddelade att han kunde flytta. Ni som läser kanske tycker att det skulle vara självklart för familjen att släppa honom, det man ska komma ihåg är att han är ARBETSKRAFT! Han har skickats ut på farmen vid 3 på morgonen för att arbeta, därefter har han burit hem vatten till gården, efter det har han gått 6 km till skolan, kommit hem, tillrett mat. Alla som har gjort fufu någon gång vet att det är värsta tränings-passet. Så har livet rullat på dag efter dag. Tycka synd om? Nej, gör inte det för det är den vardag och verklighet som råder här, vi har en annan verklighet.
To continued……………..
