"Satfläsk" sa Sara
Hej allihop.
En lugn och fin helg har passerat. Volontärerna har klättrat i berg och därefter susade de iväg till Akosombo för övernattning. Det var dem väl unt för man blir trött av värmen och barnen. Ja, inte våra egna förstås, men det landar ju 8-10 andra barn varje eftermiddag som tycker att det är roligare att vara med ”vitingarna” än att vara hemma hos föräldrar som inte bryr sig.
Jag försöker att begränsa deras närvaro, men samtidigt vill jag inte isolera barnen. Det är ju självklart att de ska ha kompisar utanför ”familjen”. Att anställa Filli för att jobba som husmor har visat sig vara ett lyckokast. Hon ser vad som ska göras och har bra hand med barnen. Hon är en fenomenal sömmerska och kör ifrån mig med sin handdrivna maskin, medan jag sitter och svär över min el symaskin. Barnen har varit uppfinningsrika i helgen,de älskar att pilla med allt elektriskt, tända och släcka, stänga av och knäppa på kyl och frys osv i all oändlighet. De har ju aldrig haft sådant där de kommer ifrån, men det är ju ingen orsak att de ska fippla med de hela tiden. Utmattad av diskussionerna somnade jag på Saras säng och Noah somnade på golvet. När jag vaknade hade vi en gäst i rummet, en jättespindel, grov och hårig, sådan som man kan beskåda på Skansenakvariet. Min hjälte Noah ryckte snabbt av sig sin sandal och dödade spindeln. Ett riktigt drama, jag är inte alls rädd för spindlar, men har väl ändrat inställning lite efter detta möte.
På Söndagen fick vi besök av Kajsa Adu och hennes familj. Kajsa är ett uppskattat inslag bland oss nordbor och andra också för den delen, då hon ligger bakom gruppen Ghanasvenskar. Där kan man slänga ut en fråga om ditt och datt, förslag på ställen att besöka, någon bra restaurang, var man kan köpa sånt man inte själv hittar osv. De gick upp till vattenfallen och vi andra skulle gå upp en lite stund senare, men, men det blir inte alltid som man tänkt för regnet kom och då har man inte mycket att sätta emot. Så det blev en kort visit, men jag hoppas se dem snart igen.
Kajsa, Isaac och Selma
På kvällen när de åkt och jag väntade tillbaka volontärerna så fick jag på fem minuter jättehög feber och frossa.
I dag känner jag mig trött, ledsen och ensam. Är på sjukhus igen med mitt förbaskade ben som bara vägrar att bli bra. De såg lovande ut ända till i Söndags, såret hade läkt ihop så fint och såg torrt och bra ut. Men skenet bedrar, på Måndag morgon var det blårött och svullet som bara den. Alla tjatade om att jag skulle åka till sjukhus, men jag var i så dåligt skick så det gick bara inte. Men igår morse var det bara att åka iväg. Fyra doser antibiotika, ingen synbar bättring, nu ska jag ha 50 (femtio) doser av ett penicillin och 12 doser av ett annat. Allt snyggt och prydligt serverat intravenöst under de kommande 48 timmarna. Det är ju naturligtvis underbart om jag äntligen blir av med ”vaddetnuär”, men jag kan ju aldrig bli sjuk igen, för jag kommer att vara totalt resistent mot all behandling
.
Så bor jag. Detta är ett privatrum för 60:-/natt. Man behöver ju inte göra situationen värre än den är genom att sova i en sal med 10 andra. Fel tänkt, efter som det inte finns något system att påkalla uppmärksamhet.
Wisdom har varit hit med lite grejor, här ska man ha med allt själv. Har man ingen som kan komma med mat och vatten så får man betala för att någon ska gå och handla. Handduk, tvål, sänglinne ,kudde och annat smått o gott ska också medtagas. Eftersom jag inte visste att jag skulle bli inlagd så hade jag inte med något.
Lite gladare blev jag efter att ha pratat med dem i Wli, volontärerna är suveräna och håller ställningarna. Louise frågade om jag ville ha sällskap, men jag väntar tills jag vet när jag kan åka hem. Barnen berättade med inlevelse att de hade fått stryk av Louise idag. Jag sa till dem att de skulle ta sig en funderare på detaljerna kring det. Ja, de är rara.
Buset ;)
Så blev det en ny dag torsdag 28/11 kan jag läsa. Det gick inte att få internetkontakt när jag skulle lägga ut på bloggen, så det fick vara. Idag peppar, peppar ser benet lite bättre ut, eller kanske jag bara vill tro det. Jag förstår i alla fall att jag kommer att bli kvar här ett tag. Jag ser det positiva i det då och det är att jag får jobbgrejer gjorda som har legat allt för länge. Jag tappar lite mark när jag inte har möjlighet att komma ut på nätet. Människor idag vill ha snabba svar. De vill inte sitta och vänta på respons på sin volontäransökan i många dagar, i något fall mer än en vecka. Det skulle inte jag göra heller! Finns det inte mjölk att köpa i en affär, så går jag till en annan, simple. Nu väntar jag på att Sara och Wisdom eller kanske någon annan som har tid, ska komma med kaffe!!! Ja, ja de har väl lite annat med sig också hoppas jag.
Under Januari och Februari kommer det många Västmanlänningar till min lilla by så jag passar på att hälsa Matilda Trädgårds , Anki Palerby, Yasmine Rudolfsson, Hans Johansson, Herr Frodeson ,Herr Törn och Fröken Wikström (de tre sistnämnda har flera förnamn och ingen närmare presentation har gjorts ännu därav artigheterna) varmt välkomna till Ghana och Wli. Det kommer att komma fler än dem under just den perioden, så det blir fullt hus. Det gillar jag.
Rubriken kommer sig av Sara´s uttryck satfläsk, när det är något som är fel. Det har varit användbart här på sjukhuset när det gör så himla ont och man behöver säga något som ingen förstår, inte ens jag själv.
Jag vill passa på att tacka er som skickat julklappar och annat smått och gott. Tusen tack. Jag behöver all hjälp jag kan få, så jag är glad och tacksam. Lena i Västerås kommer att skicka ner paket nu så vi tror att det kommer att komma före jul.
Blodtryck,korruption och avsked
Denna vecka har jag haft två riktiga blodtryckshöjare, nu för tiden är jag en cool tjej så det krävs en del för att få upp trycket. Idag har jag varit arg, nej fel, fel jag har varit och är skitförbannad. Jag har varit kund i Sparbanken (nuförtiden Swedbank) i 40 år blir det nästa år. Men där ska man fortfarande stå med mössan i hand och buga. Nu är det färdigbugat ! När jag startade verksamheten med volontärerna så kunde jag välja att sälja paketresa, dvs ordna biljett, transport på plats, mat och boende. Eller att låta varje person fixa allt själv och bara komma mot en kostnad för volontär-placeringen. Kontrollfreak som jag är tyckte jag att helhetslösningen passade min verksamhet bäst, så jag gjorde en anmälan av verksamheten till kammarkollegiet där man ska ställa en garanti, för att kunna säkerhetsställa både för resenären och för mig själv om det uppkommer problem med flyg osv. Garantin ska ställas i bank eller försäkringsbolag, så jag satte över den summa som kammarkollegiet gett mig, till mitt företagskonto. Garantin skulle vara ställd för två månader sedan och jag kopplade in min bokföringsbyrå (ingen skugga ska falla över dem) och banken för att säkerhetsställa mig att det blev gjort. Ett vitesföreläggande kom och jag skrev under delgivningen och skickade in den, då jag inte var det minsta orolig för detta skulle ju banken fixa med en knapptryckning.
Här är jag fortfarande cool, intet ont anande på väg ut till min ö. Fotograf Jennie RosendalDet som retar mig är att pengarna går till staten, samma stat som betalar den enda skattefinansierade biståndsorganisationen i Sverige, SIDA. Jag skulle önska att uppdrag granskning kollade vad som hände med de miljoner, många miljoner som skulle gå till utvecklingen av sophanteringen i Ghana. Bara som ett exempel på hur man missbrukar skattepengar. Jag får väl bara hoppas att mina pengar inte går till någon gråtande f.d generaldirektör på Röda Korset som förskingrade en massa miljoner, ”min familj krävde ju en rimlig levnadsstandard” var den idiotens försvar för det. Jag har många andra exempel, men man kan inte kriga alla krig!
Jaha, mina läsare det var en annan sida av mig. Nu återgår jag till min värld igen. Nya volontärer kommer in, senast Louise och Viktoria från Värmland. Det känns tryggt och bra, två tjejer med fötterna på jorden. Clara har också kommit för en kortare tid, hon var redan i Ghana för ett annat projekt men var nyfiken på att komma upp till byn i några veckor. En bybo, en tjej som heter Filli har börjat att jobba med oss. Hon ska vara husmor i barnhemmet, konstitutionen kräver en sådan. Vi behöver ju någon som är på plats när vi åker omkring och det gör vi! Just nu är jag i Accra för sjukhusbesök med mig själv och för att de har lagat min havererade dator. En ny skärm och den är som ny. Rent o snyggt en stund ;) Här kan de laga allt och återvinningen är något vi borde lära av. Hade jag varit i Sverige hade datorn varit på soptippen nu. Planerna smids så sakteliga för nya barnhemmet. Det börjar kännas pressat nu att komma igång, jag har barn som väntar på att få flytta in, men jag vill inte släppa in någon innan jag har ett eget hus. Oscars syster ska dock få komma för de är viktiga för varandra.
Louise och Viktoria i ivrigt samspråk. Jag och vår ständige följeslagare Papa i bakgrunden. Fotograf Jennie Rosendal
Det känns som jag har trampat i deg, men så plötsligt lossnar allt och samtidigt. Min turlicens ligger klar i Ho för att hämtas upp. Med den har jag rätt att köra runt turister på olika turer. Jag kan Ghana och det ska bli kul att kunna visa andra det jag har sett. Vi ska köra några städprojekt på lite olika platser, så blir det ännu trevligare att ta med gäster dit! Kanske man kan höra med SIDA om det blev något över, det borde det ha blivit.
Det händer så mycket i Ghana nu, nya byggnader poppar upp i en rasande fart, utbudet av vad man kan handla ökar, många har pengar, men ännu fler svälter fortfarande. Klyftan mellan fattig och rik är avgrundsdjup. Trafiken ökar okontrollerat, Stockholmstrafiken känns som en vindpust ,en frisk fläkt i jämförelse. Man har dock inte någon synlig prioritering på vad som är viktigt och inte, alla pratar pengar, men utbildning, skola, framtid, infrastruktur, planering, vägbyggen, motarbetande av korruptionen, osv känns långt borta. Jag bråkade med en polis härom veckan, dagen efter att BBC hade presenterat listan över världens mest korrupta länder. Jag påpekade detta för honom, han skrattade kluckande och sa ” vaddå Ghana som nummer tre på listan över världens mest korrupta länder, i Afrika är vi minsann nr ett”. Jaha, då kom man ju liksom av sig och så var det samtalet över.
Den 20 December blir jag då slutligen permit i Ghana. Intressant. Mitt arbetstillstånd gäller från 19/9 och ett år, så får jag mitt permanenta uppehållstillstånd 3 månader senare, då är det bara nio månader kvar av mitt arbetstillstånd och med den här takten är det då dags att börja arbetet med att förnya det i Januari. Så dagarna går och resorna upp och ner mellan Wli och Accra blir många. Men det är väl så här våra invandrare i Sverige har det. Inte lätt med andra ord.
Förra veckan innebar ett tråkigt avsked när Jennie Rosendal åkte hem till Västerås, efter att ha varit hos oss i en månad. En månad som bara försvann, fort, fort. Hon kom så snabbt in i familjen, så hon hann aldrig att kännas som ny. Hon har tagit de mesta av bilderna som följer med dagens blogg. En jätteduktig fotograf är hon! Barnen frågar efter henne, det är så svårt att förklara avstånd, Sverige, kallt, flygplan, för våra barn med de referensramar som de har. Vi har haft många diskussioner om hur de många avskeden kommer att påverka barnen, men de ser ut att klara det bra så här långt. De har ändå mer trygghet hos oss än vad de någonsin haft, så de landar i det på något sätt.
Alla är äntligen friska nu och jag måste, måste ta tag i den terapeututbildning som jag läser på distans. Den ska väl vara lite av min pensionsförsäkring, att hjälpa och stötta sargade själar, här eller i Sverige någon gång i framtiden. Jag ska bli mormor igen för andra gången och då far tankarna ibland iväg på vart jag ska vara. Men det får tiden utvisa. Jag skulle hur som helst behöva ha en redig man vid min sida, en sådan universalgubbe som kan användas till allt. Han ska klara värme, vara cool, klok och sansad. Så om ni har någon kandidat på lut skicka honom till Afrikalandet. Jag har inte så mycket tid ,men nån gång kan jag väl prata med honom ;)
Lite fler Jenniebilder som man blir glad av.
Hit och dit
Det blir mycket skrivande om diverse vedermödor, men jag har varit i ett stim av sådant nu. Jag vill inte kalla det motgångar för det är inte riktigt så. Utan det är mera som en skuggig del av livet. Jag försöker att påminna mig om att leva här och nu och jag tror att det är lättare att leva så här än vad det är i Sverige. Det går inte att planera för morgondagen, självklart kan man ha en plan men det är inte så ofta det blir som man har tänkt. Jag kan känna mig lite avundsjuk när jag hör hur andra hinner vara med på olika evenemang. Det händer ju någon gång ibland att jag blir inviterad, men jag kommer sällan längre an till ett hövdingamöte. Men det är ju alltid trevliga tillställningar. En och annan begravning hinns också med, byn är så liten så det förväntas att man kommer förbi och deltar en stund.
Pojkarna vill så gärna gå till kyrkan, de är uppväxta med det. Jag har påbörjat en liten undersökning om vilken kyrka som kan passa oss alla. Vi har inte mindre än sex kyrkor i byn och med olika inriktningar. Noah beskrev väldigt målande hur hans upplevelser av kyrkan har sett ut, han låg på golvet och sprattlade och pratade tungomål. Jag vet ju vad det handlar om, men ska inte fördjupa mig i någon beskrivning av det. Jag kan bara säga att den typen av kyrka är helt utesluten! Men som sagt det blir ändå en aktivitet att se fram emot.
En av kyrkorna i byn
Jag är i Accra fortfarande. Jag åkte hit förra Torsdagen och sedan mötte vi upp de nya volontärerna och åkte så till Ada Foah som jag skrev om tidigare.
På Måndag åkte volontärerna tillbaka mot byn ,jag stannade ytterligare en natt i Ada Foah för ett möte dagen efter och sedan åkte jag till Accra. Efter att jag nu fått mitt arbetstillstånd så är det dags att fixa med uppehållstillstånd. Det har jag fixat med ett år nu och förra gången jag var till immigrationen så började jag att tjuta av frustration för att det fortfarande saknades papper. Då blev de så förskräckta så de gjorde en lista med vad jag behövde. Så glad i hågen och med alla papper på plats (efter många resor hit och dit) så kom jag då återigen till immigrationen på Tisdag.” Företaget som du arbetar för ska skriva en ansökan för din räkning”, sa damen bakom disken. ”Jamen det är ju jag som äger företaget”, säger jag. Det spelar ingen roll, säger hon. Du menar att jag ska ansöka om att jag ansöker om uppehållstillstånd, frågar jag. Nja inte riktigt så, säger hon. Men riktigt hur, svarar jag. Jag förklarar att jag bor långt bort i skogen och inte kan åka till Accra hur som helst. En av dina anställda kan skriva en förfrågan för din räkning, säger hon. Nu handlar det om urkundsförfalskning, för min ende anställde finns i Wli. Men nöden har ingen lag. Jag lämnar och åker till sjukhuset med mitt ben som har pinat mig i några dagar. Penicillin och omläggning. På Onsdagen ligger jag mest för såren gör så himla ont. Idag Torsdag samlade jag ihop mig igen, planen var att lämna in de sista papperet och åka tillbaka till Wli. När jag kommer till immigrationen ler damen elakt mot mig och säger ”och så ska vi ha en hälsodeklaration”. Men varför sa du inte det i Tisdags, frågar jag. Jag har ju redan lämnat in en hälsodeklaration för mitt arbetstillstånd och det har jag ju redan fått, så det måste väl duga som bevis på min hälsa. Nix, du måste lämna in det igen, säger hon. Jag vänder om och går bara, min chaufför ruskar på huvudet och jag säger, säg ingenting på en lång stund nu. Han kör mig till sjukhuset. Det finns ingen kopia i min journal, men jag kommer på den fiffiga iden att jag ska åka tillbaka till immigrationen och gå till kontoret för arbetstillstånd. Åter där smyger jag förbi elaka damen och hamnar hos två trevliga damer på nämnda kontor. De har uppskattningsvis 60 000 papper på en yta av 14 kvadratmeter. Det är papper högt och lågt, man ser bara näsorna på damerna för alla papper. De bläddrar och söker, men det är ju en askungenuppgift att hitta något i denna röra. Jag återvänder till sjukhuset igen för att försöka att blidka dem att snabbt göra ett nytt hälsointyg. Det går inte för sig säger mannen i luckan, du måste göra om hela processen. Processen innebär provtagning med lång väntetid på svar, lungröntgen och allt annat så ingår i en hälsodeklaration.
Då, just då har jag fått nog. Jag frågar vänligt mannen om han möjligtvis har ett rep att låna ut. Han tittar frågande på mig och säkerhetsställer sig om att jag frågat efter ett rep. Ja, svarar jag. Jag avser att hänga mig här och nu och för att kunna göra det så behöver jag ett rep så om du vänligen kan ombesörja så att jag kan få låna (jag trycker särskilt på låna) ett sådant. Jag blir omedelbart skickad till läkarens rum och vips så har man hittat alla underlag som krävs för att hon ska kunna skriva ut en ny hälsodeklaration. Mitt onda ben har jag hunnit att glömma i röran men hon gör mig uppmärksam på att det ser hemskt ut. Jag tar bort förbandet och det är ingen trevlig syn jag möts av. Hon sätter in ytterligare två penicillinsorter, jag får en spruta i rumpan. Hon kollar mitt blodtryck och ojar sig över att det är väldigt högt. Fan tro´t säger jag, men på svenska för jag vet inte hur man säger det på engelska och det var väl tur det. Att återvända till immigrationen kändes som en allt för stor utmaning, så det blev hotellrummet. Imorgon ska jag ge mig i kast med immigrationen igen och bara vara god och glad.
Efter allt jobbigt så har jag tittat på lite bilder som bästa Jennie har tagit. Hon är bara en sådan himla bra fotograf. Man blir glad av hennes bilder.Tjejerna håller ställningarna uppe i byn. Barnen mår bra och det är gott att höra det. Det är mycket bus, men så ska det vara. De ska känna att de är barn. I Ghana är tiden som barn så kort, allt för kort känns det som.
Och tillbaka
Minisemester
Historien om Oscar
Det har gått nästan två veckor sedan jag skrev det här inlägget. Men när jag läser igenom det så känns det fortfarande ok att damma av det och lägga ut det. Det kommer att ta tid att glömma de här dygnen.
Det blir inte alltid som man tänkt sig, jag skulle ju vara en flitig bloggskrivare. Tiden räcker bara inte till. Vi är uppe runt 5.00 på morgonen och sedan stupar jag i säng vid 20.00, ibland kan jag hålla ut till 21.00. Fördelen med att blogga oftare är ju framför allt att för att få med allt som händer. Dagarna går så i varandra att man glömmer både händelser och dagar.
Jag vet i alla fall att jag fått ta dubbel dos blodtrycksmedicin den gångna veckan och det lär väl bero på att jag varit så upprörd av olika orsaker. Jag börjar i alla fall med att berätta om Oscar. Han har snart varit hos oss i tre veckor. En soft kille har jag tyckt, medan de andra har rasat runt så har han varit som tjuren Ferdinand. Har deltagit en stund i aktiviteterna för att sedan sätta sig och titta på, han har sovit middag ibland och det har jag nog tyckt varit normalt för en 4-åring som plötsligt ska inrätta sig i en ny miljö, med nya människor. Vad jag inte förstod var att vi hade en tickande bomb i huset, sjukdomarna fanns där redan när han kom och väntade bara på att få explodera. Ibland känns det som om jag bara beskriver Ghana i negativa ord, men det förstår ju vem som helst att jag inte skulle välja att leva här om det bara var dåligt. Jämfört med Sverige så finns det mycket som är bättre här. Sjukvården i Sverige är ju många gånger inget som man tar några större glädjeskutt över. Jag har upplevt mycket bra sjukvård här, men också mycket som är dåligt och den här historien kommer inte bara att beskriva dålig vård, utan också dåligt bemötande, arrogans och att man har tappat bort ordet care i begreppet helth care!
Oscar fick feber hög feber och hängde och slängde som en trasa. Han ville inte äta och sov mest. Så vi bestämde att ta honom till sjukhuset i Hohoe. Sara och Wisdom åkte med honom och vi andra stannade i byn med de andra barnen. Sjukhusbesöket tog hela dagen och de kom hem med en malariadiagnos och tabletter mot det. Lite vitaminer och annat. Jag frågade om han fått någon injektion och fick ett nekande svar. Lite fundersam blev jag, man brukar ge en spruta för att snabbt stoppa ökningen av parasiten. Nästa morgon var han fortfarande dålig och då fick jag också klart för mig att han inte fått träffa någon läkare då de varit i Hohoe. Det hade inte hellre tagits något sample (som man tittar på i mikroskop för att se mängden parasiter) Av alla misstag som andra och jag själv gjorde under den här resan så var missen att de inte tagit sampel kanske den största. Hade man gjort det direkt hade alla också förstått att det var akutare än akut. Vi bestämde att ta Oscar till kliniken i grannbyn eftersom besöket i Hohoe varit så fruktlöst. Kliniken har en skitstövel till sjuksköterska, något som vi erfarit vid tidigare besök, men nu handlade det om ett sjukt barn och det fanns inte tid att vara kräsen utan det var bara att köra. Wisdom tar Oscar till kliniken. Han pratar bara enstaka ord engelska och i det tillstånd han befann sig i så var det viktigt att han kunde göra sig förstådd. Jag åker efter till kliniken och in i behandlingsrummet där man är i full gång med att ge honom dropp och injektion. Han kräks och sjuksköterska hävdar med en dåres envishet att man inte ska hålla på vända på små barn, utan att han ska ligga på rygg och kräkas. När jag försöker att memorera så tror jag att det är här jag får första utbrottet. Jag greppar ungen och vänder honom i framstupa sidoläge, nåt som jag tror att de flesta i Sverige har koll på. Jag säger till sköterskan att jag vill ta honom till ett privatsjukhus och frågar om han kan rekommendera något. Han blir väldigt kränkt och undrar vad jag tror att de kan göra som han inte redan gjort? Så frågar jag om han verkligen kan ta det fulla ansvaret för att vi tar hem honom igen och väntar med sjukhuset. Ja, svarar han det här blir bra så var lugn du bara och åk hem och låt honom sova och så kommer ni tillbaka imorgon så ska vi ta ett sample. Vad då ta ett sample, då får jag klart för mig att man än en gång behandlat utan att kolla mängden parasiter. Nästa morgon åker Sara och Wisdom till kliniken för att ta samplet, Oscar är dålig men sjuksköterskan vägrar släppa dem vidare till sjukhus. Han sätter ett glucosdropp, till ingen nytta. Då säger Sara att de har beslutat att åka till sjukhus, sköterskan vägrar släppa ungen, Sara ringer mig och säger att” nu tar jag ungen och åker oavsett vad de säger” (Civilkurage i sin prydno). De får tag i en taxichaufför som när han hör hur akut det är försöker att ta 15 ggr så mycket betalt för att köra dem 12 km. Jag är i Wli men hör på Sara att det brinner i knutarna så jag rusar ut och kapar en taxi, med hot om något onämnbart så kör han efter en del tjafs iväg. Vi kommer ifatt dem i Hohoe och då har det hamnat på ett apotek och inte på ett privatsjukhus.
Senare ska vi få veta att det var ett privatsjukhus, men att man driver det under täckmantel för att inte bli störd av myndigheterna. Jag får femte utbrottet och säger nu måste vi bara hitta ett privatsjukhus. Varför var det så viktigt med privatsjukhus kanske ni funderar. Men det här är det ultimata landet att använda uttrycket ”money talks” i. Nu har vi hunnit att bli så många så Wisdom åker ut med buller och bång för att på egen hand ta sig till Kpandu. Det har nämligen dykt upp i mitt huvud att jag hört en del positivt om sjukhuset där. Vad vi inte heller vet i det här ögonblicket är att läkaren på sjukhuset i Hohoe står beredd att möta oss när vi kommer dit (dit vi alltså aldrig kommer). En av kvinnorna i huset i Wli har ringt sjukhuset efter att jag gråtande av frustration gett de stackars tanterna i huset en skopa ovett för den urusla sjukvården och galna taxichaufförer som utnyttjar en svår situation. På väg ut ur Hohoe ringer jag min revisor och skattemyndigheten, verkar kanske ologiskt, men här är det logiskt, för att höra om ide’n med Kpandu är ok eller om det vet om något annat sjukhus. Alla håller på Kpandu så vi kör på det. Jag våga nästan inte vända mig om och titta på Oscar, nu är han alltså riktigt dålig. När jag tittar på honom så far en tanke genom huvudet men den fastnar inte så jag skaka bara av mig det och det skulle visa sig vara ödesdigert. När vi kommer till Kpandu så börjar den ständiga kampen att få en korrekt vägbeskrivning. Vi frågade några efter vägen, de pekade åt lite olika håll, men efter att vi vänt om en gång så var vi då vid sjukhuset S:t Patricks. En sköterska skulle absolut bada Oscar innan han skulle träffa doktorn, så det var ett himla hallå. Eftersom vi sedan hade med oss sjukdomshistoria om malaria, så fortsatte man att behandla för det.
Uppmärksammar man malaria i tid så är den inte svår att behandla och många hinner inte bli särskilt sjuka. Det kan i början kännas som en förkylning och det är väl en av orsakerna till att det ibland tar lång tid innan man förstår vad det är. Malaria är en sådan sjukdom som man helst ska ha behandling emot innan man ens vet att man har det. Man jobbar ofta på det sättet också att man sätter in behandling trots att det inte är bekräftat.
Behandlingen fortsatte han fick en säng och vi fick veta att han skulle bli kvar över natten. Vid det laget hade Wisdom och Joyce (kvinnan som ringt sjukhuset i Hohoe, anslutit sig) Efter någon timme åker alla utom Wisdom och jag tillbaka till Wli, där Jennie är ensam med de andra barnen. Francis, som jobbar med oss kommer tillbaka med lite förnödenheter. Under tiden har vi haft fullt upp med en kräkandes Oscar, han himlar med ögonen och är stundvis inte kontaktbar. Sjukhusets lab är ur funktion får vi veta. Jag tänker blodprov och så susar tanken förbi igen, den som jag inte kan fånga. På kvällen åker jag till ett guesthouse och vi bestämmer att Wisdom ska ringa om och så fort det händer något, annars ska jag komma nästa morgon och lösa av dem. Strax efter 12 på natten ringer han och säger bara att jag måste komma. Tre minuter senare ringer Francis och frågar om jag är på väg. Nu förstår jag att det är riktigt illa. Jag tror att han är död men vågar inte fråga när de ringer. Hemska tanke. När jag kommer några minuter senare så kommer de rusande och stoppar taxin för att hålla kvar den. Vi måste byta sjukhus, för nu ska blodprover tas. NU ska blodprover tas. Jag ber sköterska att ringa de andra sjukhuset och förbereda dem på att vi kommer. Oscar krampar och är så stel så det går inte att böja in honom i bilen utan vi får stoppa in honom med huvudet före. Det är som att skicka in en planka. Han flämtandas och för första gången ,jag kommer att hinna tänka tanken många gånger under de kommande 10 timmarna, tänker jag att han inte kommer att klara detta. Ögonen rullar runt, runt och när han krampar så är det bara huvudet och hälarna som tar i underlaget. Sköterskan har förstås inte ringt för att meddela dem, de kom att kosta oss onödig tid.
Sträckan mellan sjukhusen är ett par kilometer. Men det kändes som hundra mil. Vi tutade och en snigel till grindvakt släpade sig ilsket fram och gav oss onda ögat för att vi stört hans nattsömn. Vid det här laget hade jag hoppat ur bilen för att skynda fram en bår. Hahaha, trodde jag. Alla sov jag skrek emergency, time to wake up. Oscar spydde ner Francis och en sköterska tog så motvilligt emot oss. Hon skulle absolut ha ner Oscar i en rullstol och det gick ju inte att forma honom så han kunde sitta. Men det skulle hon göra ändå, så det så. Jag fick tag i en äldre man som såg ut att jobba där och sa tydligt, jag kommer att hålla dig ansvarig för allt som händer nu. Se till att låsa fast sjuksköterskan så vi får barnet under vård. Han fick fram en bår med blixtens hastighet, men då stod sköterskan bredbent framför båren och sa, han ska ingenstans innan ni har hämtat en tom journal så de har något att skriva i. Men människa är en pappersfolder viktigare än ett liv. Nej sa hon, men här har vi våra rutiner. Då var det dags att ta till våld. Jag knuffade undan henne och sedan ryckte vi båren och sprang som galningar mot barnavdelningen. De sträckte lojt på sig och jag röt återigen att det är dags att vakna nu. Ni har en patient och om ni tittar på honom så ser ni att han är döende. Vid det laget slog hans hjärta huller om buller ibland inte och ibland i en väldig fart. De började behandla för malaria och jag sa skit i det, det måste vara något mer. Ta blodprover snabbt. Snabbt, snabbt, snabbt hur stavar man till det. Sakta lunkade sjuksköterskan iväg, jag ropade kortkommando. Du går ingenstans! Ta ett blodprov. Nja jag vet inte om labbet kan ta emot. Ta hit kanyljäveln så gör jag det själv. Först när jag ryckte provröret ur handen på honom så började han att fatta att det var bråttom. Jag sa, han dör om vi inte gör något. DÅ fångade jag tanken. Tyfoidfeber, tyfoidfeber sa jag till sköterskan. Nej sa han, jo sa jag testa för det, bara gör det och så ska han ha blod. Vi har inget blod sa han. Nej men tre presumtiva blodgivare, svarade jag. Snabba ryck, Wisdom och Francis rusade till labbet och blev blodgrupps testade. Francis högg på det så han fick lämna blod bums.
Nu hade jag äntligen fått fart trodde jag. Så kommer Francis tillbaka och de skulle dröja länge innan de hade ”översatt” hans blod så det passade. Ja de har ju blod redan säger han, men de tar ju gärna emot mer. Då har de Z>s#¤%&%¤ blod, men tar sig tid att fylla på blodbanken. Mera blodtrycksmedicin innan jag får en stroke tänkte jag. Tog medicin och tre djupa andetag, sedan sa jag till sköterskan, jag hör att ni har blod och du ska gå och hämta det NU! Nej sa han,han på labbet behöver tid nu för att fixa till Francis blod. Jag fick ögonen på lådan som de bär blod i, så jag tog den och sa, endera går du eller så gå jag själv. Han gick och hämtade det sedan sattes blodet under hot! Han blev inlagd på avdelning. Oscar är vid det här laget helt borta och krampar var 30 sekund. Sköterskorna glammar och pratar fotboll. Efter att ha försäkra mig om att tyfoidtestet är pg går jag för att sova en stund. Jag har bett alla att be för Oscar och vi har med hans pastor på telefonen en stund.
På morgonen har provsvaret kommit och man sätter in intensivbehandling mot tyfoidfeber, malariamedicineringen fortsätter, blod för anemi och slutligen för blodförgiftningen som är en följd av tyfoidfebern. När jag sitter och tittar på all medicinering så funderar jag över hur den lilla kroppen ska orka med allt detta.
Det går ett par dygn och sedan börjar Oscar att kvickna till. En vecka senare är det en skakig och medtagen, men mycket lycklig Oscar som äntligen kan komma hem igen. Den första dagen sa han inte mycket han bara log!
