kataghana.blogg.se

 ...finns inte ännu. Jag startade ett företag i Ghana 2009, men har haft så mycket annat så jag har inte hunnit att aktivera det. Men nu har jag fått min licens som man behöver för att skjutsa runt turister till olika sevärdheter. Jag har själv turistat mycket i många  länder, och tror att jag har rätt bra koll på vad man vill se och inte se, för den delen!   På helgerna  brukar jag roa mig med att sitta vid turiststationen i Wli och spana på "vitingarna". Det är intressant att titta på olika gruppers "turistbeteende". Vissa känner sig bekväma och trygga med att fösas runt som en skock får och andra spretar direkt och vill rusa iväg själva. Jag ska inte generalisera, men var man kommer ifrån har stor betydelse för turistbeteendet. Jag har ju förmånen att ha några egna pärlor, dit turister normalt inte kommer/inte får komma. Jag ska inte bruka våld på detta, men ser ett scenario med små, mycket små grupper som tex kan få besöka min ö i Voltafloden. Jag kom dit första gången för 6 år sedan av en ren tillfällighet och det var så fascinerande när en man snabbt pilade upp i en 40 m hög palm och hög ner kokosnötter till oss. En plats för lugn och ro och absolut tystnad. Retreat per automatik! Fiska har varit ett stort intresse, på den tiden när jag tog mig tid med det. Jag kan tänka mig att ta upp det intresset och tror att fiskesugna turister skulle kunna haka på. Sist jag var ute i Voltafloden såg jag en ung tysk man som drog upp en barracuda, han gapade och skrek av lycka det var en ren fröjd att se honom ;)

 

Jag mötte Wisdom, en ung man i byn Wli. Vi har träffats några gånger under mina år i Ghana. Dels när jag varit till Wli med elever, men också med vänner och bekanta. I Wli hamnar de flesta obroni = vit människa, förr eller senare, då vattenfallen i Wli är en av Ghanas mest besökta platser. Jag satt och väntade på en bekant som gått upp till vattenfallen och Wisdom började att prata med mig. Han undrade om jag kunde hjälpa till att ordna så det kom volontärer till byn och byarna runt omkring. Av någon anledning hade han fått för sig att jag arbetar på Svenska ambassaden, det förklarade jag att jag inte gjorde och dessutom så finns det ingen svensk ambassad i Ghana. Danskarna är vänliga att förse oss med ambassadtjänster.

Vi pratade vidare och sedan lämnade jag byn. På kvällen bodde vi på hotell i Kpandu och jag funderade på vårt samtal och tänkte, varför inte. Så åkte jag hem till Sverige, ordnade ett informationsmöte och nu har jag ett 10-tal volontärer inbokade under hösten. De kommer att få en alldeles speciell upplevelse, DET vågar jag lova ;) 

Oj, det ingick inte i ursprungsplanen att starta ett barnhem. Men saker och ting faller på plats av sig självt. Möten, ödet, tillfälligheter, samtal, orsakerna var många. Att starta ett barnhem i Ghana, eller för all del någon annanstans gör man inte bara sådär. Jag har stött och blött och diskuterat högt och lågt. Det är ju ett stort ansvar, det går inte att komma ett år senare och säga till barnen att "tyvärr, det här går inte, ni måste flytta ut". Hur hittar man "rätt" barn, dvs de som verkligen har ett behov, hur försäkrar man sig om att släktingar inte bara "hämtar hem" dem när de är så stora att de kan jobba på farmen, gården, what ever. Frågorna har varit många, en del har jag svar på redan nu och andra får jag förhoppningsvis svar på under resans gång. Jag har hyrt ett hus där vi startar upp och i början på Oktober räknar jag med att bygget av ett nytt hus kan vara igång. Inväntar att regnperioden ska sluta, så blir det lättare att göra en bra grund.

....var inte alldeles enkelt. Har kollat på lite olika och knappat hit och dit. Men nu försöker jag med denna. Varför ska man ha en blogg. Ja, inte vet jag. Men att skriva på facebook blir trångt och bökigt och alla är inte intresserade av vad jag gör och inte gör. De som kommer hit till bloggen, vill dela min vardag med mig. Jag lever min dröm nu, har i många år funderat på att lämna Sverige. Det är så kallt på vintern och jag mår inte bra av det. Jag har liksom aldrig funnit min plats riktigt, har inte känt mig bekväm och komfortabel. Jag hittade till Ghana av en ren händelse, har tidigare ägt en gymnasieskola i 12 år och eftersom en del av eleverna läste biståndsinriktning så föll det sig naturligt med Afrika. Att det blev just Ghana var mer en slump. Första gången jag reste dit var 2008, mina döttrar  var med och jag föll direkt för landet. Så på den vägen är det.