kataghana.blogg.se

Det är var blandade känslor jag kom tillbaka, efter en snabbvisit på tre veckor i Sverige. Möttes av Slim, Opoman och min nya volontär Beatrice på flygplatsen. Det var lite annorlunda att mötas upp av en volontär, annars brukar det vara tvärtom. Det känns tryggt och bra med Bea, en mycket okomplicerad människa och det behöver jag här. Vi möttes med utsträckta armar när vi kom till byn, barnen var glada och alla andra också, nästan ;)

Vi gick iväg till bygget med en gång och det har jobbats här må jag säga. Alla husen är i takhöjd och takstolarna är på, på ett av husen. Vi bygger ett litet extra hus till generatorn, så det har vi grävt och gjutit för idag. Generatorn väsnas så det är bra om den har en egen hydda. Det har varit en strid ström av besökare och det är ju trevligt, men (man ska inte säga men, men jag gör det ändå) det är väldigt tröttande att hela tiden få frågan ”vad have you bring for me , from Sweden”. Fick ett smärre utbrott i morse när jag med skarp röst sa att jag inte är Wli,s bank. Vi har varit i stan, Hohoe idag. Jag tog med mig Moses, Fillie och Bea, tog hand om Noah och Oscar. Moses skötte sig exemplariskt i tråkiga samtal om kontrakt, pengar och kvitton. En Fanta underlättade livet för honom. Jag hade 96 kg bagage när jag kom och det är max vad jag klarade av. Har fått kläderbjudanden från kusin Camilla och min f.d elev Eloisa, men min syster Pia levererade så jag fyllde bagaget med råge, så mkt råge att jag fick packa om på Arlanda för att de skulle låta mig ta med allt. Jag hoppas att ni som har plockat ihop kläder behåller dem tills jag kommer till Sverige i Juli.

Bagaget bidrog till att pojkarna var uppklädda från topp till tå när vi gjorde visit i stan och de var mäkta stolt över nya skor och kläder. Jag köpte jättefina skor på myrorna för överblivna Ghanapengar som jag fått av Hans Johansson, det tackar vi för.  Under tiden jag varit borta har man döpt ett barn efter mig, med båda namnen! Eva Katarina, roligt och ansvarsfullt.

Jag har börjat ett nytt projekt med att bygga om en public toilette, som EU inledningsvis sponsrade. Tyvärr gjorde man inte vatten toaletter utan någon form av torrdass. Snart nog tröttnade man på att hålla efter och skitstanken når ut över nejden. Så det blir sanering á la Moster Anna, hugga hål i golven, sätta dit toastolar och slutligen gräva och göra i ordning en septiktank.

Jag och Bea har gjort spontanbesök hos hövdingen och youthhövdingen, att kunna göra det får väl betraktas som att man är ”inne”. Med andra ord så gör man inte det, men de var glada och välkomnade oss. Vi pratade toaletter med hövdingen, efter som de är på hans mark och med ungdomshövdingen ( som själv inte är ung) diskuterades det gängse samtalsämnet som man pratar med honom om, dvs hur han på bästa sätt ska hitta en ung vit fru. Jag kan förstå att han är trött på sin huvudfru (1:a frun av tre) för hon är en missnöjd surkart. Men det kanske man blir om man ska dela gubbe med minst två andra.

Jahapp, traktens alla barn känns det som, har varit här. Michelle kom sättande en dag och blev uppklädd till tänderna. Han fick på sig ett par blöjor också, gillades inte. Idag kom han lika trasig och sliten som vanligt iförd endast en t-shirt. Jag funderar på om de säljer de kläder och skor jag ger honom för jag ser det aldrig igen. Jag har informerat hans anhöriga om att vi är redo att ta emot honom så han kan flytta in, men när jag förklarade att det inte kommer att innebära någon annan utdelning för dem mer än att han får mat, kärlek, bra boende och utbildning, så var det inte lika självklart längre! Så vi får se hur det blir.

Nu ska jag gå ut och tanka generatorn, för det spöregnar och det brukar innebära strömavbrott.

To continued……………………………

Nu har det gått nästan 14 dagar sedan jag skrev ovanstående. Tiden bara rusar iväg och det är svårt att hänga med i allt. Vi har haft vilda diskussioner om bygget. Det känns som att man bromsar upp lite, alla vill ha fortsatt jobb och de vet att det tar slut när bygget är klart. Men de är lurade, för jag bygger vidare, men det går inte att berätta det ännu för då blir det kaos. Så det är bara att kämpa på och tjata för att få något gjort. Takstolarna är på, på två av husen och huvudbyggnaden väntar. Det har varit problem med pelarna på verandan och det måste bli klart, innan taket ska på. Toalettprojektet har vi lagt på hyllan sedan några dagar tillbaka. Det blev för rörigt när ingen visste vad den andre gjort.

Jag har länge spanat in en bergstopp som är så fint placerad här i byn. När man står där uppe så har man en milsvid utsikt. Det är så fint så det går inte att beskriva, det måste upplevas. Sagt och gjort så köpte jag marken där uppe och idag hoppas jag att vi kan sätta ut för tomtgränsen. Det enda hindret är värmen! Intäkterna från det guesthouse jag ska bygga ska hjälpa till att täcka utgifterna i barn-hemmet. Jag har dessutom fått några månadsgivare och fler är på gång och det är jag oändligt tacksam för. Det betyder att vi så småningom även kan stötta unga mödrar och sådana finns det många. Wli och byarna runt omkring är det område i Ghana som har högsta andelen mödrar under 16 år, i många fall med fader okänd.

Tidigare i morse när jag satt och skrev i min blogg, kom en man rusande och berättade att hans vän var döende. Jag ryckte åt mig ett stetoskop och en blodtrycksmanschett och pilade iväg med honom. Han var i väldigt dåligt skick ,kräktes blod och var inte kontaktbar. Här tror man att mat är botemedel på alla sjukdomar, så mellan kräkkaskaderna så tryckte man i honom mat. Dessutom skulle han ha vatten fast han inte ens kunde dra efter andan. Så det blev att ta fram generalrösten och få alla att förstå att vi behövde en taxi och transport till sjukhuset nu! Fick rapport att han vaknat upp på sjukhuset och att han får dropp. Så det går väl förhoppningsvis bra.

Igår (Sönd) hade jag och Bea en alldeles fantastisk, nästan magisk dag. Jag har ju väntat i 14 dagar på att crazy man ska dyka upp. Han har ett namn, Immanuel. Så dundrade han då äntligen in på gården, han är en mycket upptagen man. Om jag har ett och annat projekt på gång, så har han hundra. Han hade bestämt sig för att ta sig tid med mig och det blev med besked. Först åkte vi och tittade på barnhemsbygget, han har inte varit där på ett tag. Sedan bar det iväg till min bergstopp (han har sin egen), därefter till hans risförädlingsfabrik, hans bricettfabrik, sedan till hans farm, men grisar, höns, kor, strutsar, ankor, kalkoner, påfåglar, antiloper och grasscatta. Apelsinträd, mangoträd och oöverskådlig odlingsmark, en maskinpark som skulle göra vilken svensk bonde som helst grön av avund. Så bar det iväg till hans bergstopp, där han bygger hotell och restaurang. (Jag har inte berättat att jag ska bygga guesthouse.) Därefter åkte vi till Togo, jag och Bea kan ju egentligen inte åka över eftersom det krävs visum, men det är inte så tätt med gränskontroller uppe i bergen. Pust, allt detta med att jag har sviter av malarian, genom att vara ohyggligt illamående och trött! När vi kom ner från bergen tittade vi in på hans radiostation. Bra att ha om man ska göra revolution sa jag. Han blängde som det f.d militär som han är. Den sex timmar långa rundturen avlutades med ett besök hos hans mor, som fött tio barn och med tanke på deras positioner säkert haft anledning till många sömnlösa nätter. Innan han körde oss tillbaka till Wli visade han oss sina åsnor som han tagit till byn. Ett sällan skådat djur här. Så vi kan bara buga och tacka Mr. Gbevlo Immanuel för en bra dag, men också en dag som visat oss de enorma skillnader som finns i levnadsförhållanden och förutsättningar i Ghana.

Barnen mår bra, Michelle kommer och går och det verkar som vi får vänta in nomaden tills vi flyttat till nya huset. Han har inga regler, inga ramar, har svårt att leka, pratar mycket vilket är bra. Det kommer att bli en utmaning att få honom att lugna ner sig, utan att ta bort den enorma energin han har. Vi pratar mycket om flytten och alla är förväntansfulla och jag tror att jag längtar mest av alla efter att komma in och slippa dela hus med en massa andra människor. Väldigt trevliga sådana, men kollektivboende ska nog vara självvalt.

På Måndag morgon kom min nya landägare och jag betalade lite förskott på marken på toppen. Inte visste jag då vad de pengarna skulle användas till och kanske inte de heller! På natten mellan Måndag och Tisdag vaknade jag av ett enormt oväsen i byn. Trummor ,folk, sång, och parader. Jag hoppade snabbt som tusan ur sängen och ut. Hade mina aningar om vad som var på gång och mycket riktigt så hade man valt en ny paramount chief, detta kräver en lång beskrivning för att förstå, men jag försöker att göra den kort. Denne hövding är hövdingarnas hövding för en grupp byar. Han är språkrör mot parlamentet och regeringen. Han utses utan sin vetskap och blir intervjuad men utan att förstå syftet. Han vet alltså ingenting och det är verkligen så!. Han får inte vara vänsterhänt, ska vara en god representant för sitt område, vara född i någon av de byar som han ska härska över. Denna gången föll valet på en ung man, skulle tro att han inte rundat 35-års strecket. Han har universitetsutbildning, tror att det är en masters i buissnes/marketing ??  Han kidnappades från Tamale, en stad långt ifrån oss, mitt i natten och man kastar då ett sorts pulver på honom. Då först förstår han vad som väntar. – men vad händer om han hade sagt nej då, frågade idioten (jag) när jag kom till festligheternas epicentrum, alla blängde.- Det gör man INTE!

Han har ett namn Lambert, det byts nu ut till något annat, så att alla vet att han är hövding, skulle gissa att han får heta Togbe, men återkommer med det ;) När han kom till byn låstes han in och ska vara inlåst i 8 dagar. Så på Tisdag brakar det loss igen. Jag ska tillsammans med en grupp kvinnor i byn arrangera kvinnornas mottagande av vår nya hövding. (Han får gå ut och kissa, men är då övertäckt) Han är min landägares brorson, så förskottsbetalningen går till balunset.

Ja som ni ser är det full rulle här. Just nu är jag på hotell i Hohoe, ligger efter med massor av jobb så jag måste fixa med det.