kataghana.blogg.se

Jag börjar året bakifrån dvs nu i December, med att önska alla en God Jul och Gott Nytt År ! Jag vill också tacka för all support som jag fått, saker som ni skickat med volontärerna, tack till er som skickat julklappar och till er som skickat/kommit med saker till oss. Jag vill också tacka för alla uppmuntrande ord och allt stöd. Året har ju inte varit helt okomplicerat och jag har flera gånger lyfts upp av ert stöd och glada tillrop. Framför allt vill jag tacka Erik Carlsson, Ida Pettersson, Sara Haid, Jennie Rosendal, Clara Heinius, Louise Modin, Viktoria Jardelid och Kofi Osuwo för era insatser som volontärer. Ni har varit till stor hjälp i ett stort uppdrag.

Dagens datum är den 16 december 2013. Det här året har verkligen bara rusat iväg. I går kväll fick jag ett fint julbrev från Anna´s (dotter) svärmor, hon hade på ett bra sätt sammanfattat sitt och sin familjs 2013 och det gav mig inspiration att komma igång med min årskrönika. Årskrönika låter lite pompöst, men det gör ju inget. Som sagt har året gått vansinnigt fort, mest beroende på att jag har haft så mycket att göra. Det har jag i och för sig alltid haft/skaffat mig, men resandet suger och framförallt resorna här i Ghana som är riktiga tidstjuvar. 2013 har för min del varit sjukdomarnas år, jag har förutom något enstaka undantag varit förskonad från sjukdomar, men malaria har följts av tyfoidfeber och sedan malaria igen och just nu när jag sitter i en säng på sjukhus så är det för djup liggande ventromboser i ena benet L Men det är väl också en del av livet, det känns lite som att man prövas för något, så vi får väl se vad som följer? Den beskrivning som jag ger av ”mitt” Ghana är ju just från mitt liv och mina upplevelser, bilden kan ju tyckas onyanserad. Det finns en annan sida av Ghana också, rika människor, flotta bilar, några få shoppingcentra där du kan finna Adidas, Puma och andra kända märken. Bra elektronik, det mesta från Kina, men så är det ju i Sverige också. Jag har ju aldrig under min tid i Sverige eller någon annanstans varit intresserad av flärd och flashiga saker. Jag vill ha en mobiltelefon för att kunna ringa ut och att folk kan ringa till mig. Den behöver inte ha 1000 för mig helt värdelösa funktioner. Det är väl anledningen till att jag valt att bo i ”buschen”. Det är inte för att utsätta mig för lidande eller martyrskap, utan för att det passar mig och den person jag är.

Skriv som du talar var postens budskap för länge sedan, eller var det socialstyrelsen. Nej det måste ha varit posten, men parallellt med det körde socialstyrelsen med 6-8 skivor bröd /dag. I folkmun blev det sextiåtta. Tror inte att det skulle anammas i dagens brus av bantnings- och kostråd. Att skriva som man talar är inte alldeles enkelt, jag tror att det skulle se väldigt konstigt ut i vissa fall. Tokåt liksom. Kan hänvisa till H-O Berglund på fb som till min stora förnöjelse inte bara skriver på jämtska utan även på ragundamål. Me like!! Språk är ju något alldeles märkvärdigt egentligen, vi använder det varje dag och tänker väl inte så mycket mer på det. Trots alla mina år på Gran Canaria, (firar 40-årsjubileum 2015) så har jag inte lärt mig att prata spanska. Jag förstår det mesta, men att prata är en annan sak. Jag dryftade detta med min gode vän Viktor i Västerås, som kommer från GC, men har bott i Sverige i många år. Ja men det är ju bara att börja och prata sa han, jag försökte mig på det och för spanjorerna fungerar det ju. Det blir väl samma sak som när vi lyssnar på en invandrare som stapplar sig fram på svenska. Men några av svenskarna i Las Palmas är inte nådiga, de bryter in och rättar och talar om hur det ska vara, så jag tappade lusten med spanskan. Läste spanska en termin på Högskolan i Västerås, men det blir så abstrakt när man inte lär sig ”ute på gatan”. Här i Ghana händer det att jag stöter på spansktalande, bl.a en läkare i Kpandu och det fungerade då! Här i Ghana uppstår ett annat problem och det är att man först måste bestämma sig för vart man ska bo och sedan börja med språket. Det finns mer än 75 olika lokala språk, vissa begripliga sinsemellan, som norska, danska och svenska och andra som kan vara begränsade till en enda by och ingen utanför förstår eller kan tala just det språket. Men nu får det bli som det blir, jag skriver bara rakt av så får vi se.

Januari

Kallt och ruggigt i Sverige, jag åker till Gran Canaria redan före jul. Men innan dess har jag och Sussie, en bekant i Västerås, bokat resa till Ghana. Men först ska jag som sagt till GC och Sussie till Thailand. Att vara på Gran Canaria över jul har liksom bara blivit. Det är fint i Las Palmas på julen. De är mycket pynt, fyrverkerier och på Corté Ingles och IKEA kan man få tag i det mesta i matväg. Jag känner förstås många eftersom jag varit i Las Palmas i många år, så det var restaurangbesök med lite olika människor på kvällarna och dessemellan bara slappa. Inget vidare väder, men det är alltid lite vanskligt att åka över jul och nyår. Det händer att det bara är 14-15 grader och då känns det kallt! Favoriter som små kokta saltade potatisar, mojosås och torkad skinka slank ner var och varannan dag. Gott som bara den.

  Skinkan hänger till sig för hungriga gäster.

Ett kvällsbesök i Vegueta, Las Palmas gamla stadsdel, hanns också med. Där borde jag vara oftare, det har en speciell atmosfär som jag gillar, som ett dammigt bibliotek ungefär.

 Vegueta på kvällen

Så stranden då förstås, med ett parasoll som vindskydd så fungerade det bra. Inte särskilt varmt i vattnet, men några dopp blev det.

  Las Canteras

När jag kom tillbaka till Sverige var jag på några anställningsintervjuer. Jag sålde mitt företag förra året och har mest bara funderat på vad jag ska göra. Jag började en terapeututbildning på distans i Stockholm och kom igång med den snabbt och bra men GC resan satte käppar i hjulet, men allt detta skulle jag fixa bara jag kom till Ghana, så var planen! Det blev inte riktigt så, men jag har inte släppt utbildningen, utan nu är böcker beställda och jag ska ta upp den igen. Kan vara en bra pensionsförsäkring att terapeuta lite här eller i Sverige. Anställningsintervjuerna gick inte särskilt bra, jag tror att man som arbetsgivare/intervjuare känner på sig om personen inte vill till 100 %. Jag liksom pillade navelludd istället för att vara alert och framåt. Jag vill ju verkligen inte vara anställd. Det är inget dåligt med att vara anställd, de flesta är ju det! Men jag vill inte, jag vill göra mina egna saker och så skulle det ju komma att bli många mer saker än jag hade kunnat drömma om. Men det visste jag inte här i Januari.

Jag var också innerligt trött, hade liksom tappat lusten och kreativiteten. Jag har en mycket starkt utvecklad högre hjärnhalva, jag bruka säga 99 % mot 1 %, så när högeraktiviteterna slutade att fungera så blev jag totalt handikappad. En liten ynka 1% skulle styra upp livet. Det var liksom en hel dags jobb att packa två par trosor och beställa en flygbiljett till Ghana. Enkla saker som att gå och handla kunde planeras i dagar. Jag vet inte om jag kan påstå att jag var deprimerad, men hela jag liksom dog med nedläggningen av ”högerhjärnan”. Men bara jag kom till Ghana skulle det bli bra tänkte jag, ledighet är vad du behöver Kata (frågan var,från vad?).

Februari

Packar, planerar, studielitteratur ska med, pengar ska växlas, pratar med Otu i Jönköping, han är ghanan och har ett hus en bit utanför Accra som vi får hyra en månad. Hela tiden kommer det signaler hemifrån att mamma är dålig, men jag väntar med att åka upp. Min äldsta syster Elisabet gör en enorm insats och åker mellan Östersund och Hammarstrand, fram och åter, otaliga gånger. Så mitt i packstöket vaknar jag en tidig morgon och bara vet att jag måste åka hem. Så jag åker upp den 22/2 och den 24/2 dör mamma, 79 år gammal. Hon uppfattade att jag var där och det fanns ju mycket osagt, men det blir kanske så när människor dör att det alltid är något mer som skulle ha avhandlats. Nu var det varken tid eller läge för det, men det känns bra idag och skönt att hon fick sluta sina dagar då hon ändå bara plågades. Men hon ville ju verkligen inte, jag har under åren följt flera människors dödskamp och hon kämpade emot, det kändes som att hon tyckte att något var ogjort. Vi har pratat om det efteråt och jag tror att hon gärna hade velat vara med när hennes barnbarnsbarn, Andreas dotter föddes. Nu blev det inte så.

 Mamma

Det var kort om tid att planera begravningen, alla har sitt och jag var som sagt på väg bort. Emma var ute i världen någonstans och skulle komma hem i mitten på Mars.

Mars

Den 8/3 hölls begravningen i Ragunda Kyrka. Det var en fin begravning och en del anekdoter berättades under begravningskaffet. Solbritt höll i begravningen och det var bra, hon är en kvinna i mammas anda, som står för sig och sitt. Tack än en gång Solbritt. Vi svenskar har ju en sådan jobbig och tråkig relation till döden och allt runtomkring detta. Jag har lärt mig mycket av människorna i Ghana under mina år där. ”Av jord är du kommen, till jord skall du åter varda”, tänk på det en stund, i Ghana förstår man innebörden av det på ett annat sätt.

Jag åkte tillbaka till Västerås samma dag. Lämnade av mammas vän och min gamla arbetskamrat Birgit, när vi nådde Hudiksvall. Bara dagarna efter bar det iväg till Ghana. Jag hade ingen genomtänkt plan för resan, ville visa Sussie runt och mest bara slappa. Jag förstår inte, jag vet ju, verkligen vet att det aldrig blir något slappa utan det är hela tiden saker som händer. Så även denna gång. Vi installerade oss i Otu´s hus. Ett fräscht nästan nybyggt hus med pool. Vi var inte där så mycket så summerat blev det ganska dyra nätter. Det var lång tid sedan jag var i Ghana senast så det var mycket att åka/gå runt och hälsa på folk. Jag har ett bra kontaktnät i Ghana och det känns extra viktigt när man är så långt ”hemifrån”. Nana blev så glad när vi kom så hon rusade iväg och köpte tyg och sydde upp varsin klänning till mig och Sussie. Det var en himla tur att det var påsk när vi fick dem för det är kanske bara då som den kan kännas rätt, om ens då. Jag ser ju inte helt lycklig ut på bilden.

Slutligen tog Nana med oss till marknaden för att göra rastaflätor. Gud förbjuder, mina satt i två dagar sedan åkte de väck. När jag såg mig själv i spegeln så associerade jag till den dokumentär som gick på tv förra hösten som handlade om tre systrar i 70-års åldern. I filmen får man följa dem när de åker till Gambia för att mellansystern 73, ska gifta sig med en ung man ,inte fyllda 30. Hon har bestämt sig för att överraska honom, ursprungsplanen är att de ska flytta till Finland efter giftermålet. Men hon kastar om planen rejält och utan hans vetskap säljer hon allt hon har i Finland för att bosätta sig med honom i Gambia. ”Oj, så glad han ska bli”. Dagen före giftermålet lägger hon fram sin plan för den unge mannen och hans ”syster”, systern reser sig upp och skriker och bankar kvinnan i huvudet med en påk. Det visar sig att ”systern” egentligen är hans fru och att deras plan var en helt annan än kvinnans. Dessa tre systrar hade också rastaflätor, därav associationen. Jag överlåter till rastafolket att ha rasta. Jag lägger inte ut foto på vårt spektakel, för det är något så mycket hemskt så det ska härmed stoppas i förträngningsfacket. Måndag i påskhelgen är vi på Labadi beach, en strand i Accra. Påsken är en stor högtid och festligheterna avlöser varandra. Många 100 människor, ja säkert 1000-tals dansar, spelar och sjunger på stranden. En mycket trevlig dag som får ett mindre trevligt slut. En god vän från Ada Foah ringer oss och undrar om han kan göra oss sällskap under dagen. Självklart säger vi, så jag, Sussie och Jaguar gör heldag på stranden. Mot kvällningen skiljs vi åt, vi för att åka tillbaka till hotellet i Asylum Down och Jaguar för att påbörja sin resa till Ada Foah. När vi suttit i taxin i 15 minuter ringer Jaguar och skriker något obegripligt. Han har blivit överfallen på gatan, precis efter att vi skiljts åt, någon har med en kniv skalperat av honom de rasta hår som han sparat i 25 år. Polisen har kommit och missuppfattar situationen, Jaguar är av förklarliga skäl helt hysterisk, så polisen tror att han är ”gärningsman”. Så han arresteras och förs till polisstationen i Labadi. Väl där så knuffar en polisman honom framför sig och han faller så illa så när vi kommer dit sent på kvällen så finns han inte där utan de har transporterat honom till sjukhus på grund av skadorna. Klockan 5 nästa morgon sitter jag utanför polisstationen. Jag kan se in i arresten och ser att han är tillbaka, där är också 20 andra. Alla kan inte ligga ner samtidigt utan starkaste går först, Jaguar tillhör inte dem i de här läget.

  Jaguar medan han fortfarande har håret kvar, Sussi njuter av vyn på Voltafloden.

En sunkig, sliten, orakad man står och hänger utanför polisstationen. Jag nickar kort åt honom. Han luktar f-n och har skitiga kläder. Han frågar vad jag gör där och jag bara blänger på honom och har på tunga att säga ” det ska du skita i”, men jag har ju min underbara magkänsla som om jag bara lyssnade mer på den så skulle livet bli så mycket enklare. Så jag säger inte det, utan att jag är där för att hämta ut en vän och att polisen har gjort ett misstag, de har ju tagit fel gubbe. Jag muttrar och puttrar, mest för mig själv, men lodisen står kvar. Han säger, men hur kan det vara möjligt, jag hörde när de kom med honom att han hade hotat en taxichaufför med kniv. Då bröt jag ihop, jag skrattade så det ekade i hela Labadi, jag skrattade så tårarna sprutade och i det tillståndet försöker jag gång på gång prata men det bara inte går. Till slut får jag ur mig, men han klarar ju inte ens av att döda en mask. En mask! Jamen så heter det väl ändå inte, men ni ska komma ihåg att hela mitt liv här avhandlas på engelska och det är varken första eller sista gången det blir en felsägning. Lodisen skrattar också. Jag går in på stationen och vill ha telefonnummer till den hotade taxichauffören. Det blir ett himla rabalder av det, men en timme senare kommer han och jag frågar om det är sant. Lodisen har försvunnit långt tidigare, men är tillbaka och lyssnar på vår konversation. Naturligtvis stämmer det inte, utan polisen vill att taxichauffören ska säga det för att försvara att de skadat honom så han hamnat på sjukhus. Aj, aj, aj nu brakar det loss. Jag ska träffa commandern säger jag till närmaste polisman, han är inte inne säger lodisen. Lägg dig inte i det här svarar jag och hur kan du veta det? Jag bryr mig inte om något svar, nu ska Jaguar ut. Jag släpps in till stationsofficeren och jag säger att jag ska (inte vill) prata med commandern. Han är inte inne säger han också, du får prata med mig. Vad gäller det? Det vet du redan och jag tänker inte diskutera det med dig, jag väntar till commandern kommer. Jag sätter mig utanför i några timmar. En elegant klädd man kommer gående emot mig efter lunch, jag bara ler och han också. Jaha, sa jag det var som jag trodde. Det var alltså lodisen som ju hade bytt kläder. Commandern kom i samma veva och lodisen styrde om så att jag fick prata med honom. De andra i arresten hade hunnit ropa till mig och berättat vad som hände när de kom in på stationen på kvällen. Jag föreslog att de snyggt och prydligt bara skulle släppa ut honom, för en rättegång kommer inte att tala till er fördel sa jag. Nix sa commandern. Jag åkte hem och då visste jag att de skulle släppa honom, för jag hade fått samtal från en högt uppsatt polisofficer som informerade mig om att jag bara skulle vänta ut dem, för de hade ingen saklig grund att hålla honom, detta efter att taxichauffören hade skrapat ihop så mycket mod att han talade om att han skulle säga som det var i en eventuell rättegång. Jag kunde inte prata med Jaguar, men jag mimade att jag skulle komma tillbaka. Jag satt utanför igen kl 5 nästa morgon, satt hela dagen och på kvällen släppte de ut honom. Ingen frågade efter pengar, ingen diskuterade någon ”bill”. Han bara kom ut, jag sa till Jaguar att hålla käften och gå bara rakt fram utan att bråka med någon. Han var ju fruktansvärt upprörd givetvis. En vecka senare blev jag inbjuden till Ada Foah, man hade något att diskutera med mig och så fick jag då min bit av ön som tack. Inget dåligt tack.

Polisen i Ghana har ju fått en central plats i mitt liv här, av olika anledningar. Vi hyrde bil en vecka och jag körde till mina favoritställen. Men hela tiden med polisen i hälarna. Två gånger under veckan blev jag arresterad och fick ”bill” till rättegång. Det här löser vanliga människor med att sticka åt polisen en 10:a, men jag bara vägrar. Ja, jag vet, jag vet det är kanske både barnsligt, löjlig, dumt till och med dumdristigt. Men jag vägrar och tänker fortsätta att göra det. Det innebär att saker tar längre tid och att man blir ”terrad” på andra sätt. Men det skiter jag i, jag har inte bråttom någonstans! Första stoppet blev i Atimpoku, då man tyckte att jag körde för fort. Under tiden jag dividerade med polisen så blåste bilar förbi i 120, så byxorna fladdrade längs benen. Den illasinnade poliskvinnan tog mitt körkort och utan det blir det bara problem. Efter att vi lämnat polisen åkte vi till Aylos Bay och det är ju alltid ett bra alternativ.

Vi hinner med både Ada Foah och Cape Coast, Kakum nationalpark och lite annat, men med ständiga stopp i poliskontrollerna. Vi får fel på bilen en havererad bromsskiva mitt ute i ingenstans. Detta fixas på ”bilverkstaden”, en verktygslåda under en palm.

En månad går fort och snart är vi på väg hem igen. Flyger lite jorden runt känns det som. Både Addis Abeba och Kairo får besök innan vi slutligen landar i Stockholm.

April

Tanken på volontärer ligger och skaver, jag har kontakt med Wisdom flera gånger i veckan och han pushar på. Så jag bestämmer mig för att se om det finns intresse. Jag bokar ett rum på Aros Congress center i Västerås , ett litet grupprum för 6 personer, sju med mig själv. Annonserar i tidningen, knåpar ihop ett bildspel, fixar en karta. Vi fick byta rum för det kom mer än 20 personer, väldigt upplyftande. Jag kontaktade Wisdom nästa dag och sa att nu kör vi. Jag vet ju aldrig vad jag ger mig in i och det är bra! Annars skulle jag inte ha dragit igång det här projektet. Jag har haft företaget Ghana Travel i några år, men aldrig haft tid att ha någon verksamhet i det. Så det dammade jag av, tog reda på vad jag behövde veta, resegaranti ska ställas hos kammarkollegiet, arbets- och uppehållstillstånd fixas, ghananskt körkort så jag får vara ifred för polisen. Många, många saker skulle ordnas, sälja bilen, fundera på att sälja lägenheten alternativt hyra ut. Ordna så någon kollar post, bankkort, försäkringar………………………… De skulle visa sig att det bara var början och att allt skulle ta 3 ggr så lång tid som jag trodde, i alla fall det som skulle göras här. Dotware i Västerås som långt tidigare gjort ett förslag till hemsida putsade av den och vi byggde upp en ny. Jag ville tillbaka till Ghana fort, fort men det var mycket som skulle ordnas först. Hela månaden gick åt till diverse planering plus att jag hann läsa lite på min terapeututbildning och en kurs i Islam på Södertörns Högskola. Den kursen kan jag för övrigt rekommendera er som pratar om muslimer högt och lågt och vidd och brett och inte har en aning om vad ni säger. Jag lärde mig mycket som jag inte visste förut och fattade också hur lite jag vet!

Maj

1:a Maj är jag i Stockholm för att gå på kalas. Teodor, mitt  första barnbarn fyller 1 år!

Det är fullt hus och trevligt. På kvällen åker jag ut till Arlanda för vidare resa till Gran Canaria. Jag ska vara där en vecka och hälsa på min ghananska vän Tony. Vi har känt varandra i många år och jag har varit och hälsat på hans mamma i hamnstaden Takoradi, här i Ghana. Själv har han inte varit här på 23 år, kom till Europa som båtflykting och har inte kunnat återvända, men nu har han fått sina papper och väntar ivrigt på att komma hit och hälsa på sina syskon och mamman. Han var 17 år när han lämnade Ghana.

Maj susar iväg, den 25:e är det nytt kalas när Emma fyller 25 år. Jag är inte med på kalaset utan firar henne någon dag innan, eftersom jag ska åka till Ghana den 25:e. Så bär det äntligen iväg. Wisdom har fixat rum till mig hos tanterna där jag fortfarande bor och där vi fick flera rum så att barnen och volontärerna också fick plats. När jag kommer finns det ingen som helst plan på att starta ett barnhem utan volontärer som kommer, som vill tjänstgöra på barnhem planerar vi för på redan befintliga ställen i Hohoe. Det är mycket fixande och trixande, planering för volontärerna, jag vet ju i det här läget inte ens om någon kommer att vilja komma, men tycker att de positiva reaktionerna från första informationsmötet verkar lovande. Så vi jobbar på utifrån att det ska komma någon i alla fall. Jag börjar att orientera mig i byn, går runt och hälsar på folk. Hälsar på hos de andra ”vitingarna” i byn. Vi är sammantaget fyra vita med mig. Jag åker runt till grannbyarna, träffar några hövdingar och assambleymän/kvinnor.  Åker runt lite i skolorna, till olika kliniker och andra ställen som kan vara intressant för volontärer. Alla är väldigt positiva och ser fram emot att volontärer ska komma.

Juni - Juli

I resorna runt om i byarna så ser jag ju både det ena och det andra som jag reagerar på. Skolornas fysiska utformning och den ständigt pågående barnagan är ju förstås sådant som jag får ögonen på som ”gammal” skolmänniska. Att inte alla barn har råd med skoluniform var en annan sak som jag reagerade på. Tanken med volontärprojektet är och har varit att pengarna ska gå till olika projekt i byarna. Så jag började tulla på den intäkt som jag inte hade ännu. Skoluniform till barn som inte hade det var det första jag startade med. Vi startade i byn Fodome, vi hade besökt skolan tidigare och när jag kom tillbaka hade vi en ganska hygglig uppfattning om hur många som behövde uniformer. Vi hade med oss en skräddare som tog mått på barnen och det var i den processen som jag stötte på Noah. Barnen fick komma in en och en för att mätas och när han kom in slog en helt vidrig doft in i rummet. Jag började att titta mig omkring för att identifiera varifrån lukten kom och förstod då att det var från honom. Jag hade stött på honom vid ett tidigare tillfälle men det visste jag inte då. Jag bad honom vända på sig för att mätas och då ser jag ett alldeles vidrigt sår på eller rättare sagt i hans ben. Olika småkryp , kryper omkring, jag är inte särskilt känslig så men det var bara så äckligt. Ingen tycktes reagera när jag lugnt sa att han måste till sjukhus, jag sa det en gång till och personalen och skräddaren fortsatte att prata. Jag tog ungen i handen och sa att vi skulle till kliniken. Jag hade ingen aning om vart. Han ville absolut inte, men jag sa nu går vi. Han stegade iväg och vi gick till nästa by. Han i turbofart och jag småspringande efter. På kliniken fanns ingenting att använda vare sig för sårtvätt, omläggning eller annat. Jag frågade varför de hade öppet och de sa att de gav injektion om de misstänkte malaria. Det var vad de kunde göra. Jag har senare tagit dit digital blodtrycksmätare, d:o för blodsocker och massor med omläggningsset.

Vidare till sjukhuset med honom. Där får han stanna ett tag. En av lärarna lovar att han ska få bo hemma hos henne tills såret är läkt. Hon berättar också hans historia och med den väcks idén om barnhemmet. Så blir jag sjuk, ligger i tre veckor och är i så dåligt skick att jag inte ens orkar sjukhuset. Efter två veckor får jag malaria så då måste jag till sjukhus. Det är precis som i Sverige här, kom inte till läkaren med två olika sjukdomar, för det är minst en för mycket. Inga prover tas men behandling mot malaria får jag. Jag är så sjuk, så sjuk jag har tyfoid feber men det får jag reda på av en ren händelse någon månad senare. Sättet att berätta det här på kan kanske verka som att jag tar det med en klackspark. Men det gör jag verkligen inte. Malaria är näst efter trafikolyckor, den vanligaste dödsorsaken i Ghana. Tyfoidfeber är en mycket allvarligare sjukdom än malarian, men det är kanske så att inte lika många får den. Till slut släpar jag mig i väg till Trust Hospital i Accra, inga prover tas där heller utan magsjukan behandlas med antibiotika.

I mitten på Juli åker jag tillbaka till Sverige. Det är bara jobb från det jag kommer hem tills jag åker tillbaka. Beställer förbandsmaterial för massor med pengar, köper några telefoner som jag ger bort.

Packar och donar, gör utskick till de första volontärerna som ska komma. Tar lite koleramedicin, köper böcker. Träffar folk som jag inte kommer att träffa på ett tag. Säljer bilen, ger bort saker. Växlar mycket mera pengar än jag får ta med in i Ghana. Så rullar det på till det är dags att åka tillbaka.

Augusti - September

Första veckan i Augusti har jag ett nytt informationsmöte för volontärer, denna gång på stadsbiblioteket i Västerås. Det kom mer än 30 personer och det är ett bra resultat. Jag har ju bara haft två informationsmöten och båda i Västerås. Det finns ju många andra städer runt omkring där jag också skulle kunna informera. Men jag gillar småskaligheten i det här, att man hinner träffa volontärerna och att de inte behöver trängas med 10 andra. Under flygningarna hit och dit stöter jag alltid på volontärer, unga och äldre och jag pumpar dem på allt! Många bra exempel och de lägger jag på minnet och så har vi de dåliga exemplen som ofta handlar om att det är för många volontärer på plats samtidigt.

Många håller kontakt via mailen och deras dröm lever vidare. Jag tror att om man har fått i huvudet att man ska åka som volontär så ska man se till att göra det, att på ett eller annat sätt komma iväg. Att åka som volontär är inget exklusivt för ungdomar, utan det kan vems som helst göra. Just nu i skrivandets stund så vet jag om två mor/dotter grupperingar som kommer under 2014. Ett utmärkt tillfälle att få tid för varandra utanför vardagslunken. Jag åker tillbaka till Ghana runt den 20 augusti. Har krångel i passkontrollen när jag kommer, för mitt visum löper ut bara några dagar senare. Damen i luckan (immigrationspolis) tycker att hon har hjälp mig genom att upplysa mig om detta och vill ha en slant för det. Jag går igång på alla 10 och blir i det närmaste utburen från flygplatsen. Jag blir hämtad av vänner från Asylum Down, allt bagage är bort så vi behöver inte vänta på det! Tre dagar senare kommer bagaget tillrätta. I sista minuten känns det som, för jag har fortfarande samma kläder på mig som när jag kom.  Dagen efter åker jag upp till byn och det är full fart från första minut. Mycket ska göras innan Erik och Ida kommer den 1:a September. Innan vi lämnar Accra har jag lämnat in alla papper till immigrationen för mitt arbetstillstånd. Trodde jag! Ytterst enfaldigt.

Jag åker tillbaka till Accra för att möta upp Erik och Ida på flygplatsen. De har massor av packning både till sig själva och till mig. Men deras väskor är också borta, så vi blir kvar i Accra och väntar in det. Jag passar på att gå till immigrationen igen, för att få veta att jag behöver ett läkarintyg. Till sjukhuset, tar prover och läkaren frågar om jag har varit sjuk. Jaaa säger jag och drar lite på det, jag var väldigt sjuk i Juni och så förklarade jag symtomen. Då berättade hon att jag hade tyfoid feber,det kunde man utläsa av testerna och så fick jag medicin för det. Dagen när vi ska åka upp till Wli kommer vi iväg alldeles för sent. Trafiken ut ur Accra är hemsk och det tar många timmar att passera och komma ut ur hamnstaden Tema. Det regnar och är mörkare än mörkt. Min gamle vapendragare William, han har kört elever under de åren jag hade skolans elever här, kör oss och vi bestämmer att stanna på Aylos Bay över natten.

Nästa morgon åker vi vidare. Erik och Ida ska göra sin placering på kliniken i Likpe. Den är skitig, mörk och allmänt hemsk. Det negativa intrycket stärks av klinikens chef, en sjukskötare som inte har allt på plats. Vi får senare veta att han fått sparken från sitt uppdrag, men jobbar vidare i sin position tills man hittat en ersättare. Efter en vecka ger vi upp, det går bara inte, han är dryg mot patienterna ,gapar och skriker på dem. Så volontärerna bestämmer sig för att hjälpa till hemma istället. Det passar mig bra för det är massor med jobb.  Vi hämtar upp Sara på flygplatsen i mitten på September. Hon ska vara i tre månader och det är bra eftersom vi ska börja att ta in barn. Bra för kontinuiteten tänker jag. Kontinuitet är bra, i det här fallet så bra att det blev jättejobbigt för barnen när hon åkte. Så det är något att tänka på framöver.

............. fortsättning följer !