Hit och dit
Det blir mycket skrivande om diverse vedermödor, men jag har varit i ett stim av sådant nu. Jag vill inte kalla det motgångar för det är inte riktigt så. Utan det är mera som en skuggig del av livet. Jag försöker att påminna mig om att leva här och nu och jag tror att det är lättare att leva så här än vad det är i Sverige. Det går inte att planera för morgondagen, självklart kan man ha en plan men det är inte så ofta det blir som man har tänkt. Jag kan känna mig lite avundsjuk när jag hör hur andra hinner vara med på olika evenemang. Det händer ju någon gång ibland att jag blir inviterad, men jag kommer sällan längre an till ett hövdingamöte. Men det är ju alltid trevliga tillställningar. En och annan begravning hinns också med, byn är så liten så det förväntas att man kommer förbi och deltar en stund.
Pojkarna vill så gärna gå till kyrkan, de är uppväxta med det. Jag har påbörjat en liten undersökning om vilken kyrka som kan passa oss alla. Vi har inte mindre än sex kyrkor i byn och med olika inriktningar. Noah beskrev väldigt målande hur hans upplevelser av kyrkan har sett ut, han låg på golvet och sprattlade och pratade tungomål. Jag vet ju vad det handlar om, men ska inte fördjupa mig i någon beskrivning av det. Jag kan bara säga att den typen av kyrka är helt utesluten! Men som sagt det blir ändå en aktivitet att se fram emot.
En av kyrkorna i byn
Jag är i Accra fortfarande. Jag åkte hit förra Torsdagen och sedan mötte vi upp de nya volontärerna och åkte så till Ada Foah som jag skrev om tidigare.
På Måndag åkte volontärerna tillbaka mot byn ,jag stannade ytterligare en natt i Ada Foah för ett möte dagen efter och sedan åkte jag till Accra. Efter att jag nu fått mitt arbetstillstånd så är det dags att fixa med uppehållstillstånd. Det har jag fixat med ett år nu och förra gången jag var till immigrationen så började jag att tjuta av frustration för att det fortfarande saknades papper. Då blev de så förskräckta så de gjorde en lista med vad jag behövde. Så glad i hågen och med alla papper på plats (efter många resor hit och dit) så kom jag då återigen till immigrationen på Tisdag.” Företaget som du arbetar för ska skriva en ansökan för din räkning”, sa damen bakom disken. ”Jamen det är ju jag som äger företaget”, säger jag. Det spelar ingen roll, säger hon. Du menar att jag ska ansöka om att jag ansöker om uppehållstillstånd, frågar jag. Nja inte riktigt så, säger hon. Men riktigt hur, svarar jag. Jag förklarar att jag bor långt bort i skogen och inte kan åka till Accra hur som helst. En av dina anställda kan skriva en förfrågan för din räkning, säger hon. Nu handlar det om urkundsförfalskning, för min ende anställde finns i Wli. Men nöden har ingen lag. Jag lämnar och åker till sjukhuset med mitt ben som har pinat mig i några dagar. Penicillin och omläggning. På Onsdagen ligger jag mest för såren gör så himla ont. Idag Torsdag samlade jag ihop mig igen, planen var att lämna in de sista papperet och åka tillbaka till Wli. När jag kommer till immigrationen ler damen elakt mot mig och säger ”och så ska vi ha en hälsodeklaration”. Men varför sa du inte det i Tisdags, frågar jag. Jag har ju redan lämnat in en hälsodeklaration för mitt arbetstillstånd och det har jag ju redan fått, så det måste väl duga som bevis på min hälsa. Nix, du måste lämna in det igen, säger hon. Jag vänder om och går bara, min chaufför ruskar på huvudet och jag säger, säg ingenting på en lång stund nu. Han kör mig till sjukhuset. Det finns ingen kopia i min journal, men jag kommer på den fiffiga iden att jag ska åka tillbaka till immigrationen och gå till kontoret för arbetstillstånd. Åter där smyger jag förbi elaka damen och hamnar hos två trevliga damer på nämnda kontor. De har uppskattningsvis 60 000 papper på en yta av 14 kvadratmeter. Det är papper högt och lågt, man ser bara näsorna på damerna för alla papper. De bläddrar och söker, men det är ju en askungenuppgift att hitta något i denna röra. Jag återvänder till sjukhuset igen för att försöka att blidka dem att snabbt göra ett nytt hälsointyg. Det går inte för sig säger mannen i luckan, du måste göra om hela processen. Processen innebär provtagning med lång väntetid på svar, lungröntgen och allt annat så ingår i en hälsodeklaration.
Då, just då har jag fått nog. Jag frågar vänligt mannen om han möjligtvis har ett rep att låna ut. Han tittar frågande på mig och säkerhetsställer sig om att jag frågat efter ett rep. Ja, svarar jag. Jag avser att hänga mig här och nu och för att kunna göra det så behöver jag ett rep så om du vänligen kan ombesörja så att jag kan få låna (jag trycker särskilt på låna) ett sådant. Jag blir omedelbart skickad till läkarens rum och vips så har man hittat alla underlag som krävs för att hon ska kunna skriva ut en ny hälsodeklaration. Mitt onda ben har jag hunnit att glömma i röran men hon gör mig uppmärksam på att det ser hemskt ut. Jag tar bort förbandet och det är ingen trevlig syn jag möts av. Hon sätter in ytterligare två penicillinsorter, jag får en spruta i rumpan. Hon kollar mitt blodtryck och ojar sig över att det är väldigt högt. Fan tro´t säger jag, men på svenska för jag vet inte hur man säger det på engelska och det var väl tur det. Att återvända till immigrationen kändes som en allt för stor utmaning, så det blev hotellrummet. Imorgon ska jag ge mig i kast med immigrationen igen och bara vara god och glad.
Efter allt jobbigt så har jag tittat på lite bilder som bästa Jennie har tagit. Hon är bara en sådan himla bra fotograf. Man blir glad av hennes bilder.Tjejerna håller ställningarna uppe i byn. Barnen mår bra och det är gott att höra det. Det är mycket bus, men så ska det vara. De ska känna att de är barn. I Ghana är tiden som barn så kort, allt för kort känns det som.
Och tillbaka
