kataghana.blogg.se

Hej allihop.

En lugn och fin helg har passerat. Volontärerna har klättrat i berg och därefter susade de iväg till Akosombo för övernattning. Det var dem väl unt för man blir trött av värmen och barnen. Ja, inte våra egna förstås, men det landar ju 8-10 andra barn varje eftermiddag som tycker att det är roligare att vara med ”vitingarna” än att vara hemma hos föräldrar som inte bryr sig.

Jag försöker att begränsa deras närvaro, men samtidigt vill jag inte isolera barnen. Det är ju självklart att de ska ha kompisar utanför ”familjen”. Att anställa Filli för att jobba som husmor har visat sig vara ett lyckokast. Hon ser vad som ska göras och har bra hand med barnen. Hon är en fenomenal sömmerska och kör ifrån mig med sin handdrivna maskin, medan jag sitter och svär över min el symaskin. Barnen har varit uppfinningsrika i helgen,de älskar att pilla med allt elektriskt, tända och släcka, stänga av och knäppa på kyl och frys osv i all oändlighet. De har ju aldrig haft sådant där de kommer ifrån, men det är ju ingen orsak att de ska fippla med de hela tiden. Utmattad av diskussionerna somnade jag på Saras säng och Noah somnade på golvet. När jag vaknade hade vi en gäst i rummet, en jättespindel, grov och hårig, sådan som man kan beskåda på Skansenakvariet. Min hjälte Noah ryckte snabbt av sig sin sandal och dödade spindeln. Ett riktigt drama, jag är inte alls rädd för spindlar, men har väl ändrat inställning lite efter detta möte.

På Söndagen fick vi besök av Kajsa Adu och hennes familj. Kajsa är ett uppskattat inslag bland oss nordbor och andra också för den delen, då hon ligger bakom gruppen Ghanasvenskar. Där kan man slänga ut en fråga om ditt och datt, förslag på ställen att besöka, någon bra restaurang, var man kan köpa sånt man inte själv hittar osv. De gick upp till vattenfallen och vi andra skulle gå upp en lite stund senare, men, men det blir inte alltid som man tänkt för regnet kom och då har man inte mycket att sätta emot. Så det blev en kort visit, men jag hoppas se dem snart igen.

Kajsa, Isaac och Selma

På kvällen när de åkt och jag väntade tillbaka volontärerna så fick jag på fem minuter jättehög feber och frossa.

I dag känner jag mig trött, ledsen och ensam. Är på sjukhus igen med mitt förbaskade ben som bara vägrar att bli bra. De såg lovande ut ända till i Söndags, såret hade läkt ihop så fint och såg torrt och bra ut. Men skenet bedrar, på Måndag morgon var det blårött och svullet som bara den. Alla tjatade om att jag skulle åka till sjukhus, men jag var i så dåligt skick så det gick bara inte. Men igår morse var det bara att åka iväg. Fyra doser antibiotika, ingen synbar bättring, nu ska jag ha 50 (femtio) doser av ett penicillin och 12 doser av ett annat. Allt snyggt och prydligt serverat intravenöst under de kommande 48 timmarna. Det är ju naturligtvis underbart om jag äntligen blir av med ”vaddetnuär”, men jag kan ju aldrig bli sjuk igen, för jag kommer att vara totalt resistent mot all behandling

. Så bor jag. Detta är ett privatrum för 60:-/natt. Man behöver ju inte göra situationen värre än den är genom att sova i en sal med 10 andra. Fel tänkt, efter som det inte finns något system att påkalla uppmärksamhet.

Wisdom har varit hit med lite grejor, här ska man ha med allt själv. Har man ingen som kan komma med mat och vatten så får man betala för att någon ska gå och handla. Handduk, tvål, sänglinne ,kudde och annat smått o gott ska också medtagas. Eftersom jag inte visste att jag skulle bli inlagd så hade jag inte med något.

Lite gladare blev jag efter att ha pratat med dem i Wli, volontärerna är suveräna och håller ställningarna. Louise frågade om jag ville ha sällskap, men jag väntar tills jag vet när jag kan åka hem. Barnen berättade med inlevelse att de hade fått stryk av Louise idag. Jag sa till dem att de skulle ta sig en funderare på detaljerna kring det. Ja, de är rara.

  Buset ;)

Så blev det en ny dag torsdag 28/11 kan jag läsa. Det gick inte att få internetkontakt när jag skulle lägga ut på bloggen, så det fick vara. Idag peppar, peppar ser benet lite bättre ut, eller kanske jag bara vill tro det. Jag förstår i alla fall att jag kommer att bli kvar här ett tag. Jag ser det positiva i det då och det är att jag får jobbgrejer gjorda som har legat allt för länge. Jag tappar lite mark när jag inte har möjlighet att komma ut på nätet. Människor idag vill ha snabba svar. De vill inte sitta och vänta på respons på sin volontäransökan i många dagar, i något fall mer än en vecka. Det skulle inte jag göra heller! Finns det inte mjölk att köpa i en affär, så går jag till en annan, simple. Nu väntar jag på att Sara och Wisdom eller kanske någon annan som har tid, ska komma med kaffe!!! Ja, ja de har väl lite annat med sig också hoppas jag.

Under Januari och Februari kommer det många Västmanlänningar till min lilla by så jag passar på att hälsa Matilda Trädgårds , Anki Palerby, Yasmine Rudolfsson, Hans Johansson, Herr Frodeson ,Herr Törn och Fröken Wikström (de tre sistnämnda har flera förnamn och ingen närmare presentation har gjorts ännu därav artigheterna) varmt välkomna till Ghana och Wli. Det kommer att komma fler än dem under just den perioden, så det blir fullt hus. Det gillar jag.

Rubriken kommer sig av Sara´s uttryck satfläsk, när det är något som är fel. Det har varit användbart här på sjukhuset när det gör så himla ont och man behöver säga något som ingen förstår, inte ens jag själv.

Jag vill passa på att tacka er som skickat julklappar och annat smått och gott. Tusen tack. Jag behöver all hjälp jag kan få, så jag är glad och tacksam. Lena i Västerås kommer att skicka ner paket nu så vi tror att det kommer att komma före jul.