Dagarna hamnar huller om buller
Varför får man för sig att starta ett barnhem? Volontärerna , barnhemmet och andra verksamheter runt omkring det skulle liksom vara en bisyssla. Turistnäringen, guesthouse och utflyktsverksamheten ska vara det som jag ska leva på. Nu är det inte riktigt så, men det får väl ta sin tid. Jag hade kanske kunnat starta mina projekt i omvänd ordning, eller så inte?
Men då hade jag ju missat mina underbara volontärer, just de som har varit, som är och som ska komma. För mig har det varit viktigt att försöka träffa dem innan de kommer till Ghana och så långt är Erik den enda som jag inte hade träffat innan. Det är bra att ha en kontakt innan för det är tufft att vara i främmande miljö. Allt är annorlunda. Människorna, språket, lukterna, maten, ljuden ”name it”. På Onsdag sticker jag och Sara till Accra för att hämta upp Jennie på flygplatsen, men innan dess ska vi till immigrationen för att fixa nytt visum till Sara och jag ska hämta mitt uppehållstillstånd. Jag ska försöka att hinna ordna mitt ghanakörkort också, men det är kanske att önska för mycket att det ska hinnas med på samma dag. Vi har beställt choklad och lösgodis från två av varandra ovetande källor i Sverige. Så Jennie kommer att ha med stora ransonen. Onsdagnatten på hotell i Accra kommer att handla om en av de sju dödssynderna, frosseri!!! Mmmmmmmmmmmmmm………..marabou. Munvattnet rinner redan. Nästa gäng som kommer ska få ta med julgran o pynt till den. Gården är perfekt för att ha granen på och i December är regnet över, så den kan stå ute dygnet runt. Om någon har kulor o glitter får ni gärna kontakta Lena på 0720136712, små julklappar i glansigt papper mottages gärna. Med små menar jag ett inslaget suddgummi, ett paket med ett par blyertspennor, en liten pennvässare och sånt smått som även svenska barn var nöjda med för sisådär 50 år sedan.
Noah och Moses hade börjat fungera som ett team när Oscar anlände i Fredags. Det blev inte så långvarigt dock. Moses fortsätter att skrika så fort någon annan äter och Moses och Oscar slåss hela tiden. Med facit i hand skulle vi ha låtit Moses landa lite mer innan vi tog in ytterligare ett barn. Men nu vet vi och det ska få ta tid nu innan något fler barn kommer. Oscar är 4 år och det barn som vi planerar för är hans lillasyster, för att ta emot ett sådant litet barn behöver vi få in någon fler som kan jobba med oss. Så en av granntjejerna, ska förhoppningsvis börja nästa vecka.
Alla barn blir glada och förnöjsamma av utflykter, jag och Sara bestämde att det är så! Så vi drog iväg till Tafi Atome som är ett område i regnskogen där man värnar särskilt om apor och dess fortlevnad. Det är alltså inget zoo eller inhägnat område, men apor är ju flockdjur så samlat man ihop några på ett ställe och skapar bra livsbetingelser för dem så bor de kvar utan att man behöver hägna in området. Aporna lever i symbios med bybefolkningen och de har respekt för varandra! Vi tog med bananer för sånt gillar ju apor. Efter 5 minuters promenad kom de så svingande i lianerna. Det var nu vi skulle höra klingande barnskratt, men Oscar drog igång värsta skrikandet som det bara inte gick att få stopp på och vår kära Moses som sympatisera med alla i alla lägen hakade ju på bara för den goda sakens skull. Noah var dock överlycklig, trallade och sjöng och matade apor! Cirkus Kata.
Men när alla hade lugnat ner sig så blev det till slut en riktigt lyckad utflykt. Oscar somnade på vägen hem. Man får inte glömma att han bara är 4 år. Barn blir ju vuxna så fort här, på gott och ont.
Man ser vem som inte är så intresserad av att komma i närkontakt med aporna!!
Sista bananen !
När vi kom tillbaka till Wli var det mycket kvar av helgen, så Sara bestämde att ta med barnen till vattenfallen och tälta. Så väskorna packades och vår vän Francis fixade tältet. Det är ca 40 min promenad till fallen, men eftersom miniligan var med och var och en bar sin egen packning så tog det ”lite” tid.
Vad som sedan hände där vet jag inte mycket om, eftersom jag själv stannade i byn och softade. Tidigt på Söndag morgon packade jag ägg, torkad fisk, peppar och bikini och så gick jag också upp till fallen för att ansluta till de andra. Jubel när jag kom, men i ärlighetens namn tror jag att det handlade mer om den medhavda maten än om att jag kom. Vi badade och stojade, men det blev tyst när en orm kom och simmade förbi, då var det dags att gå upp på land!
Vi blev kvar till eftermiddagen, det var strålande väder och ingen ville gå hem. Så småningom var det ändå dags. Grabbarna följde med mig och det gick bra tills vi hade ca. en kilometer kvar, då gick Oscar i strejk. Han slängde packningen och sprang iväg, Moses anpassade sig till aktuellt läge och slängde också han sin packning. Mycket packning och inga bärare! En rastaman som håller till i en hydda efter stigen upptill fallen, hade fångat upp Oscar till hans stora förnöjsamhet, de satt och snickrade när vi nådde fram. Som utslagna hjältar nådde vi hem och än en dag hade passerat.
Moses är den ende av barnen som har någon av föräldrarna i livet. Hans pappa lever och arbetar i byn. Han kom upp till fallen när vi var där. Moses led, man undrar vilka tankar som for igenom huvudet på honom när han såg sin pappa. Det är mycket som är svårt att förstå och för en femåring så blir det ännu svårare.
Sara, Noah, Oscar och Moses.
Mat gillas !!
