Tiden rusar iväg
Arbetet med barnhemmet rullar på och nu har jag kommit till en punkt där det blir en balansgång i vad och hur jag ska skriva. Syftet med bloggen är ju bla att öka läsarens förståelse för de levnadsvillkor som råder här, samtidigt som jag vill värna om våra barn. Men enda sättet att förstå vad vi jobbar med och vilka problem vi står inför varje dag, är ju ändå att berätta som det är, rätt upp och ner. Jag hoppas att ”mina” barn läser det här någon gång i framtiden och kan förstå att de faktiskt har bidragit att öka omvärldsuppfattningen, på sitt sätt.
Jag kallar barnen ett, två och tre osv så blir det inte allt för mycket ”under skinnet”. När Ett flyttade in så hade jag redan innan förstått att en hälsoundersökning måste till ganska omgående. Avmaskning, lagning av sargade kroppar och genomgång av tandstatus hör till introduktionen. När han kom upptäckte vi snabbt att han hade utslag över hela kroppen, så en antibiotikakur sattes in, troligtvis en parasit ifrån flodvattnet i byn där han tidigare bott. Vi höll honom borta från skolan för att han skulle få en ärlig chans att komma in i gänget. Det är tillräckligt svårt ändå att komma till en ny skola med stämpel som barnhemsbarn. Vi har fört en ojämn kamp mot hans utslag, men nu äntligen har det börjat att ge med sig. Ett är nio år och han har inte plockat upp mycket under sin tid i skolan. Men det kan ju vara svårt när man aldrig får sova, har han inte varit i floden och tvättat och burit hem vatten så har han arbetat på farmen. Tufft liv för en 9-åring. Han har fått börja om i tvåan och sedan har jag skola med honom några eftermiddagar i veckan. Han tillför huset så mycket, har på tre veckor gått från att vara en tyst, butter typ till att vara glad, lycklig och väldigt belåten. Vi får dock hålla ögonen på honom för han vill gärna glädja andra med sin nyfunna ”rikedom” , så innan vi hade förstått att han bar med sig saker till skolan så hade han nästan dränerat vårt vattenförråd. Hans framtidsdröm är att bli taxichaufför i Accra. Ett något annorlunda önskemål om framtida yrke, men det hinner förhoppningsvis blåsa andra vindar angående yrkesval!
Två är fem år, han pratar inte engelska men gör sig förstådd med ett utomordentligt välutvecklat kroppsspråk. Hela hans liv cirkulerar kring mat, han gråter högt om han ser någon annan äta utan att han får mat. Detta händer i alla lägen , det spelar ingen roll om han själv precis har ätit eller inte. Han kommer att lära sig svenska innan jag hunnit blinka, han härmar efter när vi pratar med varandra. Just nu när jag skriver vi,så är det Kofi som kommer från Ghana, men som bott i Västerås i många år. Han är gift med en svenska och de har fyra barn, så han vet vad han gör (för det mesta i alla fall). Sara som är volontär också från Västerås, Wisdom som jobbar med mig, Francise som är ”hangaround” till oss och så jag själv. Så det blir mycket surr på svenska, så barnen kommer att plocka upp det snabbt.
Sara kom ut från vårt toaletthus som är en separat byggnad på gården. Hon ruskade på huvudet och sa nej, nej, nej! Vi undrade förstås vad som hänt. Två hade bajsat på toaletten, dock inte på toastolen utan överallt runtomkring och då menar jag överallt. Sara städade sammanbitet. Senare på kvällen när vi sammanfattade dagen fick jag en uppenbarelse, ”tänk om han aldrig har suttit på en toa” sa jag. Vi tittade på varandra och nickade och nästa dag fann vi ut att så var fallet. Det innebar ju att en del andra frågor fick svar också, bla hans fundering vad toapapper skulle användas till! Den nyfunna kunskapen tillämpas många gånger varje dag, dels för att han äter hela tiden, men också för att han tycker att det är kul att sitta på toa och vifta med benen.
Jag nämnde tandstatus tidigare, båda grabbarna har dåliga tänder, förmodligen en följd av en allt för ensidig kost. Annars har ju människorna överlag väldigt fina tänder, man blir riktigt avundsjuk.
Tre skulle ha flyttat in i går, men han får vänta till på Fredag. Vi är helt slut av att styra upp de två vi redan har och eftersom alla tre ska bo i samma rum så vill jag ha lite ordning innan Tre flyttar in. I helgen ska vi åka och titta på aporna i Tafi Atome, det gäller att hålla igång hela tiden så de får utlopp för energin. Igår tog Kofi med dem på en promenad över till Togo och det var populärt. Jag och Sara ska också gå över, men vi måste dupera immigrationskillarna lite först, vi behöver ju egentligen visum. Jag har ingen lust att fastna på andra sidan gränsen!
Efter att Tre har flyttat in ska vi vänta lite. Tre har en lillasyster (han har f.ö 9 syskon) hon är på sjukhus i Accra, med svår feber. Kan vara Tyfoid, det finns i byn, jag har själv haft det och man blir så himla sjuk!! Men jag hoppas på det bästa och i så fall får hon flytta till oss när hon kommer tillbaka. Jag vill ha in några tjejer så det blir lite balans i tillvaron. Jag har köpt mark till barnen, det är en bra försäkring för överlevnad den dagen jag försvinner. Jag vill gärna se att tjejerna startar ett farmprojekt för andra tjejer!
