kataghana.blogg.se

Det var med stor spänning vi åkte för att hämta vårt första barn till barnhemmet. Man kan ju tycka att det ska vara enkelt att ha ett barnhem i ett land där det finns ett sådant stort behov av det, men tyvärr är det så att det finns oseriösa människor inom de flesta områden. Många tror att man startar barnhem som en affärsidé, man visar upp det och vips så har man en drös med donationer/bidragsgivare. Det gör också att intagnings kriterierna är lite ”skumma”. Man tar in barn som egentligen kanske skulle kunna få sina behov tillgodosedda på annat sätt, allt för att fylla ut med barn. Det kanske låter som en orättvis generalisering, men jag tror inte att jag är så långt ifrån sanningen.

I konstitutionen för mitt barnhem framgår det väldigt tydligt att det endast är barn med ett långsiktigt behov av stöd och hjälp som kan komma ifråga. Jag vill alltså inte att barn ska flytta in, jag ska ”göda” upp dem och sedan hämtas de hem för arbete på gården när de är stora nog. Så ska vi inte ha det! Men det är sannerligen ingen lätt uppgift att bedöma vem som har ett behov. Skulle man se sig om i världen och koncentrera sig ”bara” på barn som behöver stöd och hjälp i allmänhet så är ju behovet oöverskådligt även i vår egen lilla ankdamm Sverige!

Noah mötte jag första gången i Februari i år. Jag var till hans skola i ett helt annat ärende. Han hade ett stort, mycket djupt, infekterat sår på ena benet som det kröp saker i. Man får inte vara känslig här, då blir det jobbigt. Jag kidnappade honom och åkte till närmaste klinik och sedan fick han bo hos en av skolans lärare under rehabiliteringstiden. Jag var tvungen att åka tillbaka till Sverige för att fixa med lite inför flytten, men han var högst upp på min lista av ”att göra” när jag återvände. Men först skulle vi fixa till volontär och barnrummen så det var klara för inflyttning. Jag hann att träffa Noah några gånger utan att han hade vetskap om min plan, att han skulle flytta till barnhemmet. Han var mycket otillgänglig, om han sade något så var det på hans språk ewe. Så jag sade till alla att han inte kunde engelska och var mycket uppbragd över att han inte fått lära sig det i skolan. Så var allt klart för att erbjuda honom att komma till oss. Så vi åkte till skolan och jag fick tolkhjälp för att fråga om han kunde tänka sig att lämna byn för att flytta till mig i Wli. Han svarade ja direkt. Dagen efter var det möte igen vid skolan då Noahs anhöriga hade letat sig fram från regnskogen. Han kommer från ”ingenstans”, långt från skolan och det är bara familjens hus där. Det var en tuff väntan medan farfar och pappas bror och ena sidan och moster och hennes man, som representerade moderns sida, diskuterade för och emot. Men så kom det tillbaka från sin överläggning och meddelade att han kunde flytta. Ni som läser kanske tycker att det skulle vara självklart för familjen att släppa honom, det man ska komma ihåg är att han är ARBETSKRAFT! Han har skickats ut på farmen vid 3 på morgonen för att arbeta, därefter har han burit hem vatten till gården, efter det har han gått 6 km till skolan, kommit hem, tillrett mat. Alla som har gjort fufu någon gång vet att det är värsta tränings-passet. Så har livet rullat på dag efter dag. Tycka synd om? Nej, gör inte det för det är den vardag och verklighet som råder här, vi har en annan verklighet.

To continued……………..