Att knyta an eller inte
Med risk för att låta som ”allvetaren” är jag nu redo att slänga mig in i en debatt som snabbt har blossat upp i både Sverige och ute i världen, en viktig sådan. Men i vanlig ordning så finns det inget mitt emellan utan man tvingas att välja sida. Diskussionen har även nått Facebook, men jag har valt att ligga lågt, so far.
Man kallar de i vissa sammanhang för ”kramturism” och med det menar man volontärer och andra som kommer på kortare besök, möter barn på barnhem eller utanför i samhället. Hjälper och stöttar dem, för att sedan packa sina väskor och åka hem igen. Vad debatten handlar om är anknytning. Dvs hur barnet knyter an till tex volontären för att sedan bli övergiven och med det per automatik få problem att lita på och knyta an till människor längre fram i livet. När ett barn föds och växer upp med sina föräldrar så handlar det inte i första hand om att barnet knyter an till mamman, processen börjar med att mamman knyter an till barnet. Jaha, gapa och skrik ni bara, vart är pappan då. Ja om det finns en mamma så kommer pappan i andra hand, trot eller ej. Det finns vetenskapliga studier som stödjer det jag säger och ni kan bara titta på en vanlig ”normal” svensk barnfamilj så förstår ni vad jag skriver.
I mitt fall dvs, som hälsar volontärer välkomna för kortare eller längre tid är volontärerna inget problem, utan det är turisterna som kommer en eller två dagar till byn, ser ett litet gulligt svart barn och sticker åt dem ett litet mynt eller i värsta fall en sedel. Skäms människor. Ni har lärt barnen att tigga och det är inte bra, inte alls bra. Nog om detta just nu. Tillbaka till volontärerna och att knyta an. Jag ser skräckexempel på barnhem i Ghana där man har 23-36-48 barn och volontärerna väller in, klart som fan att det blir problem med att knyta an. Men upprör er över storleken och organisationen av barnhemmen inte över fenomenet volontärer. ”Mina” barn knyter an till mig och Fillie (som jobbar i barnhemmet), de älskar volontärerna (inte alla ska tilläggas) det beror ju naturligtvis på hur de blir behandlade, ja just det de är som vanliga barn! Om någon hela tiden hackar på dem, talar om hur usel deras engelska är, att de skriver för dåligt, att de inte kan sitta stilla osv, då är den personen ute direkt. Ett helt normalt beteende alltså.
Titta på ett svenskt dagis och skolan för den delen. Många barn tillbringar mer vaken tid med sin dagispersonal än med sina föräldrar, personal kommer och går, praktikanter från Barn- och fritidsprogrammet, från förskollärarutbildningen, arbetslösa som placeras för arbete. Gräv där ni står och lös det problemet först, om det nu är ett problem! Jag har aldrig gått på dagis, fritids eller varit barnhemsplacerad, men har i hela mitt liv haft problem att knyta an. Varför? Jag har varit otrygg.
Nu förstår jag om det här blir som en dåres försvarstal, eller att man pratar för sin egen vattvälling eftersom jag har ett företag och en organisation som tar volontärer till Afrika och Ghana. Men det skiter jag i, för jag är upprörd över den ensidiga debatten som det ju så gärna blir när vi svenska diskuterar någonting. Vi diskuterar ju inte ens, någon bara bestämmer vad som är rätt och vad som är fel och däremellan finns ingenting. Det här är ingen enkel fråga, är det bra med volontärer eller inte? Jag säger inte att jag sitter inne med den totala sanningen för då skulle jag bli lika dum som de som utger sig för att göra det. Min erfarenhet är att småskalighet, försiktighet, bra information både till barnen, volontärerna och de som arbetar i barnhemmet kan göra att livet blir 100 gånger bättre än om de skulle bott kvar ”hemma” i den mån de har haft något hem. ”Mina” barn ville ifrån början inte träffa sina anhöriga, mormor, morfar, farmor, morbröder, fastrar osv. Idag bygger vi sakta upp en relation så att de själva i framtiden kan mötas i den mån de själva väljer. Att knyta an handlar om trygghet i livssituationen och det är min strävan. Jag hade aldrig kommit så långt och jag hade framför allt inte orkat utan mina volontärer!
Några av volontärerna som varit i Ghana, på kajkanten i Västerås i går i strålande sol.
Jennie, Louise, Sara och Viktoria. Viktiga människor.
Ha´en bra dag. Solen skiner i Västerås ;)
