kataghana.blogg.se

Det känns som sista tre månaderna i årskrönikan är överflödig. Det var då allt hände men jag har skrivit så mycket om det och nu är det den 7 januari, nytt år och det mycket att berätta om just nu!

Jag kommer inte att bli sysslolös när jag nu imorgon förhoppningsvis har tjafsat färdigt med immigrationen. Nästa anhalt imorgon är att lösa detta med organisationen för barnhemmet. Jag har fått flera förfrågningar från människor som vill vara med och hjälpa till att få barnen och barnhemmet att gå runt och det är jag tacksam för. Men jag har bett folk att vänta tills det finns en förankrad organisation. Dels ska barnhemmet inte blandas ihop med mina företag, men den viktigaste anledningen är att reglera skyddet för barnen. Jag kan ju självklart ha barn boende hemma hos mig om anhöriga så vill, men vad händer den dagen barnen kanske har lite på ett bankkonto, en liten bit mark, en farm eller något annat som de själva äger. Så jag gör det på ”riktigt”, det känns bäst så. Jag har tur i all pappersexercis runt omkring detta, eftersom jag redan tidigare har en bra kontakt med de som ska registrera organisationen. Så jag känner mig hoppfull inför det.

Jul och nyår passerade under mycket lugna former, i alla fall för oss i huset. Ute i byn var det livat. Ghananerna vet att roa sig. Vi har varit i kyrkan en del. Min julgran flyttades under högtidliga former från huset till kyrkan så att alla kunde ta del av byns första julgran. Paket öppnades, en del av paketen som skickades från Sverige har inte kommit fram ännu, men jag vet att det är leverans i morgon. I det sammanhanget kan jag också berätta för er som skickat kort att INGET har kommit fram. Kanske till nästa jul ;)

I Fredags skulle alla i byn,  som kan gå, ta en promenad till vattenfallen. En årlig tradition, då alla packar matsäck och man dansar, spelar och sjunger. Jag hade bestämt att vara hemma dels var det väldigt varmt och jag är fortfarande inte riktigt fit for fight. Men då dundrade det in 7 Västeråsare och vet man hur byn är belägen så vet man också att det inte är alla dagar man får sådana överraskningar. Så vi fixade mat till alla och så gick vi till vattenfallen. Oscar och jag började ganska snart den långa vandringen hemåt, Oscar somnade fastän han gick. Jag trodde inte att det var möjligt. Men två unga pojkar från byn slöt upp och bar hem honom. All heder ska de ha.

Det har varit flera möten med hövdingarna runt om, av olika anledningar. Wli är ju indelad i två eller rättare sagt tre byar. De heter Wli i förnamn och sedan har de olika efternamn. Den tredje byn är långt uppe i bergen och de två andra bor vi alltså i. Byarna sitter ihop så det är ingen märkbar gräns i mellan, däremot en påtaglig emotionell gräns, med sårade känslor, hårda ord och klanbråk. Detta började 1931! och pågår fortfarande. När en av våra volontärer skulle åka hem var det fest för henne ute på gården till huset där vi bor. Ungdomar från ”andra” sidan kom och spelade trummor. (Jag var inte med eftersom jag var på sjukhuset, men har fått detta berättat för mig). Husfolket var i kyrkan, men en släkting från vår ”sida” kom förbi och körde iväg de spelande ungdomarna. Stor uppståndelse, halva Ghana drogs in i denna skandal, man ringde queenmother som inte bor men är dotter i vårt hus, man ringde sonen som kom sättande mitt i natten för att gjuta olja på vågorna. Denna nya fejd satte käppar i hjulet för ett av mina projekt, nämligen att få vatten till huset (som det är nu bär byns kvinnor upp vatten till oss från floden). Vatten från borrad brunn finns på ”andra” sidan och jag hade precis kommit så långt att vi skulle få dra en pipe trots att vi är på fel sida. Nu drog man tillbaka detta löfte då kvinnan som skickat iväg trummisarna, hör till huset (hon är f.ö bannlyst i huset nu) och trummisarna hör till ”andra” sidan. Så det har inneburit att hela processen startat om och nu har jag kommit till ett ok igen att dra in en pipe , men med förbehåll att husfolket inte får använda vattnet. Vad säger man? Helst ingenting.

Andra möten har gällt mitt beslut att flytta barnhemmet till grannbyn Likpe som ligger 8 min från Wli. Orsakerna är flera, men den främsta är att det är många vita som rör sig i Wli pga vattenfallen och det tar så lång tid innan bybefolkningen släpper in volontärerna, för de vet ju inte vem som är det och inte. I Likpe blir det enkelt för vi är de enda vita. Wliborna är ju inte glada, medan de i Likpe hoppar av glädje. De vill också ha vitingar till byn och förstår förtjänsten med utbytet. Så jag hyr ett hus och så bygger vi ett till när elever med läraren Hans kommer från Västerås 1 Februari. Det är snart! Om de kommer ska jag kanske tillägga, det är inte bara immigrationen här som strular. Det verkar som det pågår någon aktion på ambassaden i Danmark. Många har haft problem med att få visum och att få det i tid. De Västeråsare som kom i Fredags berättade en riktig rysare om att de fått bila ner till Danmark för att hämta sina visum dagen innan de skulle flyga. Och att det inte ens då var någon självklarhet att de skulle få visum. En vän till familjen som skulle följt med blev kvar hemma då det efter en del diskuterande (om pengar förstås) inte gav honom visum.

I varje område i Ghana finns en assemblyman/kvinna. Folkvald sådan. Han/hon kan ses som representant för staten. Uppgiften är att samla och ena folket och att synas ute. Vi har en mycket trevlig sådan i Wli. En sympatisk man, i min ålder och med sex döttrar! Men han har en vikarie som heter Michelle. Michelle är snart 2 år och rör sig runt i byn snabbare än en vessla. Han säger inte mycket, ställer inte till med något förtret mer än att han gör sina behov längs vägen. Han har alltid bar underkropp så han kan kissa i det fria. Det är inte bra för det innebär att han inte lär sig att hålla sig. Ett problem som han delar med många, framför allt män här! Sängvätarnas skara är stor och jag har en egen teori om att det beror på dålig blåsträning och att många sover direkt på marken så kissar man kan man bara flytta sig en bit så är det torrt och fint igen. Kanske någon rasar nu, här har man en teori om att det är en fysisk skillnad på europeiska barn och ghananska barn. Den köper jag inte!

Michelle hör egentligen inte till min målgrupp samtidigt som han gör det i högsta grad. Han har ingen tillsyn, han är undernärd, han behöver någon att ty sig till, han är i en kritisk tid för anknytning och då är det ju bra att ha någon/några att knyta an till. De som gör att han inte har varit självklar i våra diskussioner om han ska flytta in eller inte är att han har båda föräldrarna i livet. Två ungdomar som fumlade till ett barn i förbifarten. Mamman har stuckit från byn, pappan kommer och hälsar på oss ibland. En trevlig kille men helt oförmögen och kanske framför allt helt ointresserad av att ta hand om sin son. Det är en moster som har huvudansvaret för honom, men hon har ett företag i byn och har inte hellre tid. Hon är så desperat att han ska få flytta in hos oss, så hon ljög och sa att föräldrarna var döda. Eftersom vi bara en stund tidigare pratat med pappan så blev ju det lite konstigt. Hur hade hon tänkt att det skulle hålla i vår lilla by? Av förklarliga skäl försöker jag att ha huvudet i sanden, det går inte att rädda alla. Vi inviterar aldrig andra barn att äta med oss för det skulle sluta i kaos. Men en dag bestämde Noah att Michelle skulle följa med oss hem och äta, sagt och gjort, vi bar hem honom och han fick mat. Det var en ren fröjd att se hur han åt. Hans släktingar var inte lika glada dagen efter när allt skulle ut. Diskussionen om Michelle tog ny fart, jag lade ut lite bilder på facebook från matorgien och så var det en ängel, en väninna till mig som skrev och erbjöd sig att bli fadder till honom, med en liten summa pengar/månad som räcker för hans behov. Så nu kan han flytta in och jag vet att vi kan få det att gå runt med honom. Tack till dig snälla människa, medmänniska.

Till er andra som erbjudit er hjälp så kommer det mer information om hur ni kan gå till väga. Ni kommer att kunna köpa en gris, en get, två hönor osv. kan vara ett alternativ till den som fyller år och som redan har allt att de kan få ett kort på att de skänkt något. Som att plantera träd osv. Faddersystemet kommer att fungera så att man blir kopplad till ett visst barn och kan följa det barnet genom den information som vi skickar ut en gång/kvartal. Känner man för det någon gång så kan man ju förstås komma och hälsa på. Kanske något för er som har egna barn som behöver lite omvärldsuppfattning, att ha ett ”syskon” i Afrika som man kan ha kontakt med.

Jag är i Accra just nu och ska hämta upp en ny volontär i morgon. Det känns kul att det kommer någon. Vi har ju haft tre veckors uppehåll nu, så grabbarna är väldigt förväntansfulla. Sedan blir det om alla är överens om vad som gäller, inflyttning för Michelle. Vad som gäller är att anhöriga respekterar de regler vi har vilket bl.a innebär att man inte kommer på oanmäld visit, att man inte har ut någon egen vinning av att barnet är placerat hos oss. (Man kan ju tycka att placeringen i sig skulle ses som en vinning för hela familjen, men det är inte riktigt så enkelt). En annan viktig regel är att de anhöriga får anpassa sig efter vad barnet vill, så här långt är det ingen av barnen som har velat träffa sina anhöriga, när det har dykt upp söker barnen skydd hos oss eller att de går in på sitt rum. När man vet vilka levnadsvillkor de har haft så är det inte svårt att förstå. Det är svårt att krypa upp i knät på mormor, samma mormor som varje dag och flera gånger om dagen har slagit en i huvudet med en 6-kilos käpp. Resonemanget i Sverige är ju att man ska arbeta för att barn och anhöriga ska fortsätta att ha en relation så långt det är möjligt. Jag har ingen möjlighet att haka på den trenden, ja just det, trenden. Då måste jag först stöpa om hela kulturen här och det är inte min mission.

Nu slutar jag för idag. av någon anledning går det inte att lägga in bilder så jag återkommer med det.