kataghana.blogg.se

Det har runnit mycket vatten under broarna sedan sist jag skrev. Jag kom till Sverige i början på Juniefter att ha varit i Ghana i sex månader. Som ni förstår är det ett och annat att ta itu med här ”hemma”. Barnhemsbygget har rullat på, sakta men säkert. Men det är en kamp hela tiden. ”Tänk smart” säger jag till de som ska lägga offerter på det jobb som är kvar. I mitt huvud betyder det att man tänker, ”ok vi ger henne ett bra och korrekt pris, så kanske vi kan få mer arbete senare”. Min gode vän Uncle Ben skrattade och sa ”jamen så kan du ju inte säga för då gör de just de, de tänker smart och lägger på extra, på alla kostnader”. Ett hus senare var det dags att lära sig det! Nu är det elen från närmaste stolpe och fram till huset som ska dras och kakel och klinker ska in. Huset ska målas men det kan få bli en senare fråga.

   Ena längan av stora huset

  Vinkeln till andra längan stora huset

 

När vi väl kom igång med Tomas farfars hus tog det drygt en vecka att slå upp väggar, lägga på tak osv, det blir liksom annat när man bygger för byn. Men det är bra jag är så glad att vi snart rott det iland också. Hoppas att många får möjligheten att riva och bygga nytt, boendestandarden är usel. Många har det så svårt ändå, så ett ok boende skulle säkert underlätta för framförallt barnfamiljerna.I December året förra när jag var Sverige blev det ett kolerautbrott i byn, det svepte fram som en löpeld, bristen på wc och möjligheten att tvätta händerna är bidragande orsaker till att det slår så hårt.Tack och lov ledde det inte till några dödsfall denna gång.

  Överläggningar på taklagsfesten i Tomas farfars hus, som syns i bakgrunden

 

Jag får frågan om jag har lagt ner Ghanaprojektet eftersom jag sällan skriver om det på FB. Det har jag INTE. Jag måste bara ge mig själv utrymme att djupandas och samla nya krafter, det är slitigt att bo och leva i en så annorlunda kultur. I allt jag gör krävs enormt tålamod, inte min bästa gren, men jag lovar jag har övat upp det. Ensamheten kan också bli påtaglig ibland, jag är ju med på det som händer i byn, men jag är ju hela tiden en utböling. Det är väldigt få av byinvånarna som inte är födda i byn. Många gånger önskar jag att jag hade startat upp projektet tillsammans med någon, men det är svårt att hitta någon som vill kasta loss och bege sig till djungeln i Ghana. Jag har så svårt att skriva om Ghana  och lägga ut bilder, för det är som att vrida om en kniv i kroppen, av längtan. Jag kan inte lämna mina barn och projektet och det har inte funnits en tanke på det ens. Vad jag ska göra just nu är att jobba med andra saker här i Sverige, samla in pengar för att kunna starta nya projekt för unga ensamstående kvinnor i byn. Vi tillhör det område i Ghana som har mest ensamstående unga mödrar. De är så hänvisade till och beroende av människor som de inte borde vara beroende av. Men är du 14 år och inte kan läsa och skriva så är det svårt. Det finns ju inte heller skuggan till socialt nätverk som kan hjälpa dem hellre. Så jag tror på studier och eventuellt lära sig något hantverk. Bara att de finner något så de kan stå på egna fötter.   

 

Vi har en ny tuff minister för social wellfare. Hon har stängt massor av barnhem, när det visat sig att vissa människor bara sko sig på dem. Hur kan man göra det? Jo, man får kontakt med någon utländsk organisation genom någon från organisationen som besöker Ghana, eller att man söker upp dem via nätet. De får besöka barnhemmet alt. så skickar man bilder. Upplevelsen utmynnar i att man får se en rad trasiga barn, som kanske redan har föräldrar och ett hem. De blir liksom bara statister. Tyvärr så hamnar vi som försöker att göra ett bra och seriöst jobb, vi är tack och lov fler än ”bluffarna”, i skuggan av detta. Jag har utifrån detta bestämt att ändra inriktningen på barnhemmet lite. Först och främst har jag fått rådet från social wellfare att inte kalla det barnhem, utan Children Protection Centre. Det kommer inte att bo så många barn i Centret som jag först planerade. Noah, Oscar och Moses är ju redan givna, de bor ju redan med oss. Oscars syster ska också flytta in om hon vill, behovet finns och de vill så gärna bo tillsammans. Michelle var ju en självskriven kandidat att flytta in på barnhemmet, men hans familj krånglar. Jag har haft en fadder till honom, så genom henne har jag kunnat köpa kläder och skor till honom, men jag har bett henne dra sig ur. Familjen fick kännedom att hon skickade pengar och gapade och skrek om att de skulle ha pengarna. Det finns mkt tragiskt att berätta i den fortsatta historien om honom, men jag måste avstå då jag vet att allt jag skriver översätts och framförs. Verksamheten i barncentret ska koncentreras mer på barn som kan komma efter skolan och få läxläsningshjälp, eller barn som har andra behov av stöd, barn som behöver tillfällig tillsyn för att föräldrarna ska göra något.

  Gårdens fotbollslag

Det bor ju en hel del svenskar i Ghana och för de som inte bott och levt i småbyarna norrut så kan jag tänka mig att den bild jag beskriver från byn inte alltid känns igen. Det är sådan enorm skillnad mot att komma till städerna i syd, Accra ,Tema, Cape Coast mfl. Byn står i en slitsam utveckling mellan det gamla och det nya, där de äldste kämpar för ett bevarande av traditioner och samhällssystem. Vilket på ett sätt är viktigt, traditioner har ju en tendens att utarmas och kanske till och med glömmas bort. På den andra sidan står de yngre som reser mer, får influenser från storstan, lär sig IT (många gånger trots bristfälliga läs och skrivkunskaper) som vill bryta gamla mönster, drömmer om att tjäna pengar men har svårt att se vägen dit om de ska stanna i byn. Kort sagt den konflikt som ofta uppstår mellan gammalt och nytt i alla kulturer. Förändring har aldrig varit enkel och oftast inte utan smärta.

I April kom det ner en volontär från Västerås. Han blev omedelbart Noahs favorit. Man märker av att det finns ett behomas och barnenv av fadersgestalt. James kommer att få jobba mer med det, barnen kan/ska inte hänga upp sig på volontärerna, utan det måste vara någon som är på plats. Men Noah är fast besluten att när han är vuxen ska han hälsa på våra volontärer. Jag hoppas att jag hänger med så jag kan se till att det blir så. Jens som vår volontär heter är en skicklig fotograf så jag lägger med några av hans foton också. Han, Tomas och barnen klättrade upp på ett av det högsta bergen i byn, det skulle de ha bragdmedalj för. Jag skulle aldrig ha klarat det. Innan Jens åkte hölls det en avskedsfest för honom, trumspel, dans och sång vid öppen eld. Han tog också med sig trummor som vi säljer till förmån för verksamheten i Barncentret. Visar en bild på dem också, riktigt hantverk, de är gjorda av James och en annan kille i byn. De gör stommarna till trummorna, utsmyckningar, garvar getskinnet och spänner det själva. Priset för en trumma är 500 kr. eller mer för den som vill bidra med mer.

  Noah och Jens

 

      Tomas och barnen högt uppe på berget. Fotograf Jens Söderlund

  James fixar trummor

  Den färdiga produkten

Jag fick många andra spontanbesök under senhösten 2014 och våren 2015. Niels Rasmussen är en av dessa, bor i Canada, har studerat i Sverige, jobbat för FN och massor med andra intressanta saker och så är han en duktig fotograf. Han hade rest genom några länder i Västafrika och avslutade i Ghana. Flera svenskar ensamma eller i grupper sökte också upp mig när de fått höra i byn att jag bor där. Roland Mathis en profil när det gäller bistånd i Ghana dök upp. Vi hade länge pratat om att försöka träffas, men jag kunde aldrig bestämma mig för när. Så han kom helt enkelt. Han hade mycket att berätta och många idéer, med 28 års erfarenhet av att bo och leva i Ghana var han en källa att ösa ur. Hade ett av sina projekt i en by inte allt för långt ifrån mig, där han också blev hövding, inte alldeles vanligt för en vit man. Kanske kände han på sig att det hastade med vårt möte, han åkte ju liksom på vinst och förlust eftersom han inte visste om jag var hemma. Kort efter vårt möte avled han, en förlust för de som arbetar med bistånd, för hans familj och för alla som mött honom. En mycket inspirerande man.  

    Framlidne Roland Mathis

Det som händer härnäst är att jag ska börja jobba här i Sverige, exakt med vad är inte klart ännu. Barnen börjar i privatskola i Hohoe, de har tappat så mkt i ingen eller bristfällig skolgång. Jag lägger mkt förhoppning till att det ska fungera bättre än byskolan. Skolan i Hohoe har gott renommé och har bra utvärderingar. MEN det kostar, det är en av anledningarna till att jag ska jobba ;). Noah fyller ju 12 i år så han skulle under överskådlig tid kunna läsa en termin på högskola i Sverige om han kommer ikapp i nivå. Det skulle vara så kul att kunna följa dem tills de är i land med en bra utbildning. Sedan den stora och glada överraskningen, James kommer i September för att besöka mig och vi ska ut i skolor, dagis och fritids för att de ska berätta hur de arbetar. Jag hoppas att han får med sig något användbart att kunna implantera i Barncentret. Jag fattar nästan inte att det är sant att han ska komma, det är så fruktansvärt svårt att få visum ut ur Ghana. Men det kanske har lättat eller så hade de en bra dag på Danska ambassaden. Vink, vink till er och tack. Jag hade önskat att fler av de som är aktiva i Barncentret kunde komma, men vi får börja så här. Många gånger när vi diskutera barnen, framtiden för dem och hur vi ska kunna bistå andra barn i byn, känns det som vi pratar om varandra. De förstår inte mig och jag förstår inte dem, kulturkrock i sin prydno. Det är lättare för mig att förstå, jag har ju både varit här och där, de har bara varit där. Barnen ska inte uppfostras till att bli Européer, för dem är ju inte det. Men det finns andra metoder än en käpp att lära barn rätt och fel. Så jag ser mkt fram emot James besök. Tomas kanske ni undrar, ni som har hängt med ett tag. Tomas jobbar inte längre med mig. Det blev ständiga slitningar och bråk. Han har många att försörja så jag tror att pressen på honom blev för hård. Pengarna blev till slut intressantare än barnen, men han gjorde ett kanonjobb innan han lät sig dras med släktens klagosång, det började med återuppbyggnaden av Tomas farfars hus, varför får han hjälp och inte vi. Tomas gjorde ett kanonjobb och hans hjälp har varit ovärderlig. Våra vägar möts, dels är vi är med i samma klan, en av de största släkterna i byn och vi bor ju också grannar.

 

Slut för idag, men ska försöka att vara mer aktiv med bloggen. Jag kan ju se i statistiken att många läser och det är kul. Avslutar med några bilder på "buset".

  Noah sopar  Noah hittar en kompis i Ho   Oscar ansluter

  Moses på väg till marknaden (med tomma plastpåsar)

På återseende

Kata