kataghana.blogg.se

Jag har ju hela tiden en idé om att bloggen ska vara en sorts dagbok, där man både kan skriva av sig, men också att människor som man inte har så mycket kontakt med kan följa det dagliga livet.

Men jag har gett upp grundidén och så skriver jag när andan faller på istället. Det händer mycket hela tiden och det är svårt att strukturera upp både tidsordning och prioritet, så det får bli lite huller om buller. Om jag börjar med Ghana, så rullar livet på som vanligt där. Jag förstår inte att det kan låta så mycket i denna lilla by, som har tre tv-apparater och 3-4 bilar. Det har blivit en lisa för själen att komma till Västerås nu och då, i mitt hus är det så otroligt tyst, trots att jag bor bara några 100 meter från E 18. Jag är tacksam över att jag äntligen efter mina 56 levnadsår kan se och uppleva det positiva med Sverige också, men det är kanske så, eller har varit för mig i alla fall att jag var tvungen att vara ”vandrare” i så många år innan jag nu har lärt mig att se fördelarna med Sverige.

2016 blir det 35 år sedan jag för första gången satte ner fötterna i den Afrikanska myllan, om vi nu kan prata om någon mylla, det var mest sand överallt. Det blir också 41 år sedan jag flög utomlands för första gången, då till Gran Canaria som ju också kom att bli mitt andra hem under årtionden, men det visste jag inte då blott 15 år gammal. Jag har en teori om detta med resenärer, jag har presenterat den förr men gör det igen. Jag tror att det finns flera kategorier. De som åker iväg till ett semesterställe, tycker att det är trevligt där, åker tillbaka var eller vartannat år, de lär känna Carlos och Sergio och känner sig hemtama. Nå´t år överraskar de sig själva med att prova något nytt, men sällan med bra utfall, så de återvänder till sitt vanliga ställe. Sedan har vi yrkesresenärerna, de som reser i jobbet och knappt vet om de är i Kina eller Indien för de har fullt upp med jobb. Så har vi de som reser någon eller några gånger, men kommer fram till att de trivs bäst hemma. Ingen eller inga av dessa grupper ska på något sätt förringas eller förminskas, vad jag menar är att vi är olika och har olika mönster för vårt resande. Yrkesresenären kan ju faktiskt också ta sig en liten semestertripp när andan faller på.

Så har vi min kategori, vi som blir besatta, besatta av olika anledningar, en del letar efter den häftigaste surfvågen, andra efter de läckraste djuren att fota, återigen andra, de svåraste bergen att bestiga, några letar efter platsen med lugn, ro och tystnad, sökandet är oändligt. I mitt fall har det nog mest varit min inre oro och den ständiga ångesten som varit drivkraften. Ångest för vaddå kanske någon undrar och ni som aldrig har haft ångest förstår inte, för det är omöjligt. Ångest kan man ha utan att veta riktigt varför eller så vet man varför!. Idag har jag inte det längre och det är väldigt befriande, jag minns nästan inte hur det kändes fast det inte är så långt borta i tiden. Med det har också det desperata resandet fått landa i att nu reser jag och njuter av mitt resande, jag ser, jag hör, jag gör och tycker att det är ett rent nöje.

För att återgå till Ghana, så är det liksom där jag hör hemma och har landat, jag får ständigt frågan om det finns någon hemlig man i bakgrunden och det gör det inte. Om det skulle dyka upp någon så kommer jag genast att meddela detta i något socialt forum, kanske fb ;) Trots att det är i Ghana jag hör hemma så har jag bestämt att jag ska vara i Sverige i vinter. Jag behöver andas, livet i värmen sliter och jag måste träna upp min kondition så jag är fit for fight att vara där igen. Jag har ju haft en jäkla otur med sjukdomar och ju oftare jag har blivit sjuk, desto mottagligare har jag blivit. De suckar på infektionskliniken här i Västerås när jag kommer inrullande igen. Immunförsvaret hänger ju säkert ihop med min dåliga fysik. Det är varmt och man blir allt för mycket stillasittande. Jag ska börja att jobba i mitten på Januari och det känns kul att få arbetskamrater. Jag har ju nästan alltid varit chef/företagsledare och det blir inte på samma sätt. Nu ska jag jobba ihop med andra på samma villkor och det ser jag fram emot.

James från Ghana var ju här och hälsade på mig i September och det var roligt och givande, han och hans fru jobbar med mig i barnhemmet. Vårt mål nu är att försöka att låta barnen, en efter en komma till Sverige för att få se hur jag lever och bor här. Så den första som står på tur är Moses, anledningen till att det blir han som är först ut är att han är den ende av barnen som har en förälder som är i livet, så det kan underlätta tror jag?!, när vi ansöker om pass och visum. Så arbetet med det är påbörjat och om allt går enligt planen så kommer han med Tomas eller James i Maj 2016.

Jag har än en gång idag fått konstaterat att jag har en väldigt klok dotter. Det är väl meningen att det är föräldrarna som ska fostra barnen, men ibland blir det inte riktigt så. Tack för goda råd. Jag tar till mig och lyssnar, med all respekt. Du är klok, men det har du alltid varit ;) Att vara människa är inte bara en spikrak väg från vaggan till graven, det kan bli många kringelikrokar innan man når dit man vill nå, om man någonsin gör det. Meningen med livet är kanske själva resan, mer än målet.

Nu ska väskor packas igen, jag åker till Ghana över jul, med en tjej från Stockholm som ska vara med oss i fem månader. Jag hinner bara vara tre veckor. Så det gäller att ta tillvara varje minut. OCH den här gången ska jag inte solbränna mig, jag har blivit amatörmässig på den punkten. Solskyddsfaktor gäller. Återkommer med bilder en annan dag.

GOD JUL!