kataghana.blogg.se

Noah 2

…………..så tumlade han in i mitt liv då, den lille mannen. Tack och lov har jag Sara ( en av volontärerna till hjälp). Den hjälpen är värdefull, Noah har sökt stöd i Sara från första minuten. Första dagen efter flytten in i huset sa han inte många ord. Wisdom som jobbar med mig och som också talar ewe bodde med Noah första två nätterna, eftersom jag fortfarande var fullt och fast övertygad om att han inte kunde engelska. Efter dusch och diverse nödvändiga åtgärder, som man måste göra med en person som kommer direkt från bushen, så var det dags för mat. Han åt och han åt och han åt och sedan åt han mer ändå. Vi var tvungna att sätta stopp innan han sprängde magen. Jag har aldrig sett någon äta på det viset tidigare. Dagen efter åkte vi till Hohoe för att köpa kläder och det han behöver i skolan. Bilen var mycket intressant och de elektriska fönsterhissarna blev snabbt en favorit. Sedan var det dags för kliniken för behandling mot diverse åkommor. Det kommer att ta tid innan han läker fysiskt och den psykiska delen vet vi inte mycket om ännu!

En vecka senare är han en glad, ständigt skrattande liten kille som far fram som ett jehu. Han pratar bra engelska och kommer att lära sig svenska i ett nafs. Det har aldrig varit ett mål, att barnhemsbarnen ska lära sig svenska. Men han är fenomenal på att plocka upp ord, så det finns ingen anledning att han inte ska göra det. I morgon Måndag börjar han i ny skola, då hans gamla skola är obekvämt långt borta. Den nya skolan är bara över vägen från vårt hus. På Tisdag börjar vi att ta in flera barn. De som står på tur nu är tre syskon, så jag vill att de ska komma in snabbt nu innan Noah blir ”herre på täppan”.

Just nu i skrivandets stund är det så tyst omkring mig. Klockan är 14.05 här och jag sitter på hotellrummet i Accra. Det har varit en intensiv dag, den började 4.50 med väckning av Noah som ville ha mat. Jag försökte på ett pedagogiskt sätt att förklara att det är Söndag och få ställen är öppna och de som öppnar kommer att göra det lite senare. Han nöjde sig med det, men avkrävde mig 50 psw för att köpa gröt (ca 1.5 SEK). Kofi från Västerås sov i ett rum utan dusch så han kom en stund senare och lånade duschen, sedan kom Erik och Ida och till sist Wisdom och Sara, så det var fullt hus och vi började packa ut i bilen. I den vevan försvann Noah. Han har aldrig varit i Accra tidigare, men vi har traskat runt lite i ”min” stadsdel Asylum Down, så han hade räknat ut var han kunde hitta gröt. Vi märkte aldrig när han försvann, jag började fråga efter honom och när det visade sig att ingen sett honom på mer än 20 minuter så var det dags att börja leta. Vi delade upp oss och gick åt olika håll. Efter en stunds letande sökte jag upp polisens team som finns i stadsdelen och förklarade för dem att vi letar efter en liten gosse som inte är bekant med området, förklarade hur han ser ut och tillade att han är livrädd för polisen. (Varför får jag kanske veta någon gång i framtiden). När jag precis vänt på klacken och gått en liten bit så tutade polisen till och pekade frågande på Noah som kom gående efter vägkanten. Han hade varken ögon för mig eller polisen, utan nynnande och trallande svängde han sin grötpåse i handen. Så blev upplösningen på det dramat. Därefter var det dags att följa med Ida och Erik till flygplatsen för hemfärd till Sverige. Det är helt ofattbart att det redan gått en månad. De har hunnit med en tur till Cape Coast i helgen och det är bra. Är man i Ghana så ska man försöka att hinna med att se en del. Det största hindret för det är att det på många ställen är så usla vägar. Sara, Wisdom och Noah har åkt tillbaka till Wli och Kofi till sitt hus i Kasoa. Så jag ska som sagt bara vara en stund ;)

Det var med stor spänning vi åkte för att hämta vårt första barn till barnhemmet. Man kan ju tycka att det ska vara enkelt att ha ett barnhem i ett land där det finns ett sådant stort behov av det, men tyvärr är det så att det finns oseriösa människor inom de flesta områden. Många tror att man startar barnhem som en affärsidé, man visar upp det och vips så har man en drös med donationer/bidragsgivare. Det gör också att intagnings kriterierna är lite ”skumma”. Man tar in barn som egentligen kanske skulle kunna få sina behov tillgodosedda på annat sätt, allt för att fylla ut med barn. Det kanske låter som en orättvis generalisering, men jag tror inte att jag är så långt ifrån sanningen.

I konstitutionen för mitt barnhem framgår det väldigt tydligt att det endast är barn med ett långsiktigt behov av stöd och hjälp som kan komma ifråga. Jag vill alltså inte att barn ska flytta in, jag ska ”göda” upp dem och sedan hämtas de hem för arbete på gården när de är stora nog. Så ska vi inte ha det! Men det är sannerligen ingen lätt uppgift att bedöma vem som har ett behov. Skulle man se sig om i världen och koncentrera sig ”bara” på barn som behöver stöd och hjälp i allmänhet så är ju behovet oöverskådligt även i vår egen lilla ankdamm Sverige!

Noah mötte jag första gången i Februari i år. Jag var till hans skola i ett helt annat ärende. Han hade ett stort, mycket djupt, infekterat sår på ena benet som det kröp saker i. Man får inte vara känslig här, då blir det jobbigt. Jag kidnappade honom och åkte till närmaste klinik och sedan fick han bo hos en av skolans lärare under rehabiliteringstiden. Jag var tvungen att åka tillbaka till Sverige för att fixa med lite inför flytten, men han var högst upp på min lista av ”att göra” när jag återvände. Men först skulle vi fixa till volontär och barnrummen så det var klara för inflyttning. Jag hann att träffa Noah några gånger utan att han hade vetskap om min plan, att han skulle flytta till barnhemmet. Han var mycket otillgänglig, om han sade något så var det på hans språk ewe. Så jag sade till alla att han inte kunde engelska och var mycket uppbragd över att han inte fått lära sig det i skolan. Så var allt klart för att erbjuda honom att komma till oss. Så vi åkte till skolan och jag fick tolkhjälp för att fråga om han kunde tänka sig att lämna byn för att flytta till mig i Wli. Han svarade ja direkt. Dagen efter var det möte igen vid skolan då Noahs anhöriga hade letat sig fram från regnskogen. Han kommer från ”ingenstans”, långt från skolan och det är bara familjens hus där. Det var en tuff väntan medan farfar och pappas bror och ena sidan och moster och hennes man, som representerade moderns sida, diskuterade för och emot. Men så kom det tillbaka från sin överläggning och meddelade att han kunde flytta. Ni som läser kanske tycker att det skulle vara självklart för familjen att släppa honom, det man ska komma ihåg är att han är ARBETSKRAFT! Han har skickats ut på farmen vid 3 på morgonen för att arbeta, därefter har han burit hem vatten till gården, efter det har han gått 6 km till skolan, kommit hem, tillrett mat. Alla som har gjort fufu någon gång vet att det är värsta tränings-passet. Så har livet rullat på dag efter dag. Tycka synd om? Nej, gör inte det för det är den vardag och verklighet som råder här, vi har en annan verklighet.

To continued……………..

Det är väl kanske inte så stor risk/chans att jag blir inviterad till kungamiddag. Har funderat lite på turerna omkring det. Det borde ju vara ganska enkelt. Man tittar hur grannen gör också gör man lika dant. Alltså rätt glas, rätt bestick osv. Problemen kommer ju först om bordsgrannen har samma plan. Men de sätter nog inte två oinvigda bredvid varandra och jag anta att det kommer en manual med inbjudan. Men varför bry huvudet med det? Jag var på hövdingabesök i veckan igen, det är väl därför tankar på ritualer och etikett dyker upp. Byn Wli där jag bor, består egentligen av tre byar, varav två är geografiskt avdelade av en byväg och den tredje ligger uppe i bergen. Eftersom det är tre byar är det också tre hövdingar. Att få dem på samma plats vid samma tillfälle är nog inte alldeles enkelt, men denna gången fungerade det. I och med mötet är jag nu fullt ut innevånare i byn och har fått mig tilldelat en far. Den personen är min talesman så han löser alla mina problem och det tycker jag låter alldeles utmärkt. Om hövdingen vill prata med mig får jag veta det genom min far och om jag vill framföra något så går det också via honom. Mötet var påkallat för att jag skulle informera om vad jag gör och har gjort så här långt. Att impulsgöra saker här funkar inte utan det ska gå rätta vägarna. Men det är perfekt för mig med lite impulskontroll (läs mycket). Möte hos hövdingen går inte att beskriva om man inte vart med, det är i alla fall en betydligt större etikettsprestation än en kungamiddag, säger jag utan att ha något att jämföra med. Jag har äntligen fattat vitsen med att man häller brännvin på golvet, inomhus! Andarna ska ha sitt.  Nästa gång ska jag drista mig till att fråga om jag får ta kort. De är så fina i sina kläder, man blir glad av att se dem.

Annars har vi har haft fullt upp med att måla, lägga in golv och pimpa i det som ska vara det provisoriska barnhemmet. Erik och Ida (volontärer) har permis från kliniken där de jobbar och är till ovärderlig hjälp i jobbet med huset. Vi svenskar kan med all rätt klappa oss på bröstet för att vi är ett händigt folk ! Vi spacklar, målar, borrar och skruvar som om vi vore födda ”handymen”. Igår fascinerades jag av vår golvläggare. Vi har lagt klinkerplattor i ett rum, mest som ett experiment för att jag ska se hur jag kan göra när vi bygger det som ska bli mitt hus, barnhem och guesthouse. Jag fick helt klart lära mig hur man inte ska göra, hur kan man lyckas lägga ett golv så snett? Om han ändå hade kunnat lägga plattorna lite mera på sniskan för då hade man kunna ta det för att det skulle vara så. Men roligt har vi! Vi får lära oss mycket, återvinning är melodin här så man ska passa sig för att kassera något, det är en dödssynd. Ida har återanvänt gamla spikar i jobbet med att byta myggnät i myggfönstren. De begagnade myggnäten lyckades vi dock slänga utan protester.

Planerna börjar också att ta form för att elever från Harhska gymnasiets byggprogram ska komma hit och gjuta grunden till huset. Luftfuktigheten ställer till med problem i husgrunderna. Att man dessutom ”snålblandar” cementen gör det inte bättre. Så den hägrande nobelmiddagen kanske ändå inte är så långt borta om de uppfinner en hållbar husgrund. Jag har planerat några studiebesök för att titta på byggnader som ser hållbara ut. Kineserna har byggt ett sjukhus i Teshie, en förort till Accra och det ser fortfarande ut som att det ska stå kvar ett tag. Planen är att de (eleverna) ska komma i November och det är bra för då har marken torkat upp efter regnperioden. Det regnar oroväckande lite för att vara stora regnperioden. Jag är glad nu att tidsbristen stoppat mig från att plantera kakao. Plantorna behöver massor med regn och farmarna är bekymrade nu. När det väl regnar vräker det ner, men marken är så torr så den suger som ett läskpapper.